Aftonbladet – 11 september 1866, sida 2

hade Aimåe blifvit tillsagd att barnet vak. nat och yrade, hvarför både hon och squirer i största oro skyndat upp till den lille. Emellertid var förmaket icke tomt. Rogei var der, med en stor bukett af de utmärk. taste blommor i handen. Se på dessa, Molly! sade han, ty hon ämnade genast lemna rummet, då hon säg att han var ensam der. Jag plockade de här blommorna åt er i morseX, tillade han och gick några steg emot henne. Mycken tack!4 svarade hon. Så vänligt af er! Jag vet ej huru jag skall kunna tacka er derför. Det kan ni dock om pi villX, sade han, låtsande icke märka den köld, hvarmed hon uttalade sin tecksägelse. Blommorna släppte han ej heller ur handen, för att hindre henne att gå, hvilket han mycket väl säg att hon ämnade. Säg mig, fortfor han, säg mig uppriktigt och ärligt, hvilket jag vet att ni gör, så framt ni säger något alls — säg mig om jag ej, sedan vi träffades vid Towers, på ett eller annat sätt gjort er ledsen eller förtörnat er?4 Hans ton var så vänlig och uppriktig — hans sätt så njertligt och bedjande, att Molly allra heist ekulle sagt honom allt hvad som oroat och förvirrat henne; han skulle bättre än någon annan kunnat säga henne huru hon borde handla, han skulle redt hennes egna tankar — om blott de icke vändt sig just omkring honom sjelf. Men icke kunde hon berätta honom buru mrs Goodenoughs ord skrämt henne att visa honom köld och likgiltighet! Icke kunde hon upprepa hans fars ord denna morgon, och försäkra honom att hon, icke mer än han, önskade deras fordna vänskap förbytt i någon varmare känsla! SNej, Roger, hvarken det ena eller andra,