Aftonbladet – 11 september 1866, sida 2

Se, bäcken ej hvilar I leende dal, Med oro den ilar Mot vägornas sal; Och lärkan ej dröjer I grönskande lund, Med sång hon sig höjer Mot himmelens rund. Du också fått vingar, Till flygt du dem fick, Ej jorden dig tvingar, Dit upp ser din blick. Flyg bort, du, som får det, Frän vinter till vår, Allt lättare går det Ju högre du når. Nu svanen sig reder Mot söder som bäst, Han vingarne breder, Den flygtige gäst. Bland säfven i Nilen Snart sjunger han der Om arlet och pilen, Som susade här, Du också skall bära Ett budskap från Nord, Dess sånger, dess ära Kring lyssnande jord. Ej saknad förringe Din sångs harmoni, Blott skönare klinge Din längtan deri. I, andar, som ingen I verlden får se, I, toner, som bringen Oss sällhet och ve! Helt säkert I ären Små sändningebud, Som helsningar bären Till oss ifrån Gud! Ej tvekan dig fatte, Ej svigte din håg; Den målet dig satte, Han vägen ock såg. Dig afund förskjutit, Men fram går din färd; Så glöm hvad man brutit, Ty din är en verld,