Aftonbladet – 11 september 1866, sida 2

?Kuno, furstlig jägmästare? än vår Uddman torde man hafva svårt att uppspana, och hr Sandström utför präktigt Eremitens korta, men icke ringa parti. Hr Walin omfattar i Kaspers rol den dramatiska sidan med alltför stor förkärlek för att det lyriska 1cke skulle lida deraf, hvaremot gårdagens representation röjde, att sommarens hvila förträffligt inverkat på hans stamma. Mil Harling har såsom Anna så mycket, som stämmer åböraren till hennes fördel, att det är med ledsnad vi nödgas framhålla, att det rent musikaliska i rollen af henne ännu med nödvändighet fordrar kraftiga bemödanden till framsteg i korrekthet, säkerhet och uttryck ; studier, till hvilka den offentligt oupptagna mellantiden ju kunnat erbjuda tillfällen i rikt mått. Den herrliga trion i andra akten och den stora arian i den sista, hvarunder pianot i orkestern en stund öfvertog sävgerskans funktioner, voro grunderna till hvad vi här anmärkt. Hr Torsslow tyckes oss alltför svag för att rätt betona de få, men imposanta fraser, som utgöra Ottokars uppgift, och Samiel visade nu såsom merändels att om det sublima stundom ligger nära det löjliga, det hemska likväl är en ännu närmare granne dertill. O;kestern röjde, särdeles i messingsinstrumenterna, nägon osäkerhet, och den förträffliga jägarekören i sista akten, en verklig skatt af melodisk friskhet och hurtighet, var nu, såsom oftast, genom det dåliga utförandet ett vårdslösadt, för att icke säga dödt, kapital. Huruvida bibehållandet af det under sommaren ad interim antagna priset af 3 rdr för parkettplats är en lycklig eller olycklig finansplan af den nya teaterdirektionen kommer framtiden att utvisa; att sto:a anngn inger under säsongen äro af nöden för att berättiga en sådan åtgärd faller emellertid af sig sjelft, då vederbörande för att fylla salovgen icke längre hafva den första höstrepresentationens tjuskraft till bundsförvandt.