Aftonbladet – 8 september 1866, sida 2

?Det är just likt henne, sade squiren, denna gång likväl med låg röst; — ?som om det kunde göra gossen något ondt.? Efter detta beslöt Molly att till hvad pris som helst vända samtalet ifrån alla personligheter, och började fråga huru det gick med squirens grunddikningsarbeten. Han frågade om hon ej ville se dem och hon antog förslaget, inom sig tänkande att hennes fruktan, att för mycket blifva lemnad allena med Roger, varit alldeles öfverflödig, ty han tycktes helt och hållet offra sin tid ål sin svägerska. Men om aftonen då Aime gått med den lille för att tillse att han ordentligt gick till sängs och squiren insomnet i sin stora länstol, återkommo på en gång mrs Goedenoughs ord för hennes minne. Hon var nu bokstafligen tete-å-tete med Roger liksom hundra gåpger förr, men kunde ej undgå en känsla af tvång och obehag härvid; hunnes blickar mötte icke hans fritt och otvunget som eljest; vid första uppehåll i samtalet, tog hon en bok och visade sig så på det hela förändrad, att Roger blef lika ledsen som förundrad deröfver, Och så fortfor det under hola hennes vistande. på Hamley. Om hon någon gång firglömde sig ända derhän att visa sig naturlig och okonstlad som förr, återtog hon dock snart sin kalla förbehållsamhet. Detta smärtade Roger — smärtade honom mer och mer för hvarje dag och han sökte allt ifrigare upptäcka orsaken till denna förändring. Aimåe till och med anmärkte huru olik sig sjelf Molly var i Rogers sällskap. En dag sade hon till Molly: ?Du tycker visst icke om Roger? Du skulle göra det om du bara visste huru god han är!... Han är lärd också, men det är jemförelsevis ingenting — det är hans godhet man älskar och beundrar,?