am Om rr mm tas FT SB brott icke inträffar i förhållanden, som jag på grund af edra insigter ceh er tillgifven et för min person och min dynasti satt stort värde på. Mottag försäkran om mir uppriktiga vänskap. Napoleon.? FOT TER mee j TYSKLAND. ) Uti preussiska representantkammarens ple num den 1 Sept. började debatterna om Iden mycket omtalade indemnitetslagen elle: före för regeringens finansstyrelse årer 1862—65 samt beviljande af 154 mill. tha ler för statsutgifterna under innevarande år. Alla framstående medlemmar af regeringen voro tillstädes. Finansministern anmärkte Jgenast i början att han med stor tillfredsställelse öfvervarit utskottets förhandlingar, och han hoppades att den anda som gjort sig gällande bland dess ledamöter, äfven skulle finnas inom kammaren, Genom försynens skickelse hade en ny och välsignelserik framtid blifvit landet beredd, och under sådana förhållanden måste de gamla onyttiga tvisterna och partistriderna: förstummas. Emot regeringens förslag talade Waldeck och Hartkort samt professorerna Michelis, Gneist och Virchow, hvilka alla mer eller mindre bestämdt. framhöllo att Toperingen måste gifva bestämda garantier och framför allt framlägga en ansvarighetslag för ministrarne, innan kammaren kunde gifva sitt samtycke till det föreliggande lagförslaget. Ihr Waldecks talhette det bland annat. Det måste medgifvas att reeringen fört sednaste kriget. med framgång; den betraktar sjelf kriget som ett åskväder, hvilket rensat luffen och banat väg för en sund politisk utveckling; men, m. h., tändvålsgevär och kanoner kunna dock icke alltid betraktas såsom de organer, hvilka. skola åstadkomma den tyska enheten, om man nu utan garantier för en framtida författningsenlig regering bifaller förslaget, förklarar man derigenom endast tinnar väret permament. De förnämsta tålarne för förslaget voro Wagener, Vincke, Michaelis och den fordne oppositionsmannen Löwe (från Calbe). Den sistnämnde framhöll att situationen i Tyskland och till utlandet var sådan att man obetingadt borde understödja regeringen, men att han likväl ansåg den hast och den ifver, hvarmed man kastat sig in på annexonssystemet, betänklig och farlig... Slutligen tog grefve Bismarck till ordet och yttrade: Ju uppriktigare regeringen önskar fred, desto mera känna sig dess medlemmar förpligtade att icke gå in på någon slags kritik öfver det förflutna, vare sig för försvar eller angrepp Viha under de sista åren å båda sidor häfdat vår ståndpunkt med större: eller mindre bitterhet. och ingen af oss har under dessa fyra år förmått öfverbevisa den andre; hvar och en trodde sig handla riktigt, genom att handla såsom han gjorde. Något fredsslut i fråga om utländska förhållanden skulle knappast heller komma till stånd, om man fordrade att endera parten skulle på förhand aflägga den bekännelsen: Jag inser nu att jag handlat oriktigt. Viönska fred, icke derföre att vi äro ur stånd att föra denna inre strid; tvärtom äro förhållandena gynsammare för oss än de någonsin varit under desednaste åren; vi önska icke heller fred för att derigenom möjligtvis undgå en anklagelsei framtiden efter en eventuel ministeriel ansvarighetslag ; jag tror icke att man skall anklaga oss — jag tror icke att man skulle dömma oss, om vi blefve anklagade. Hurusomhelst, så har man fjort ministren mänga förebråelser, men förebråelsen att hysa fruktan är alldeles ny. Vi önska fred, emedan vårt fädernesland enligt vår åsigt är i behof deraf nu än förut. Vi önska och söka den särskildt emedan vi tro att den kan ernås i detta ögonblick; emedan ni säkert insett att regeringen icke står så långt ifrån det mål flertalet af dess medlemmar sträfvat att hinna, söm vi måhända för några år sedan trodde icke så långt derifrån, som regeringens tystnad öfver mycket som måste förtigas, kunde berättiga eder att tro. Derför önska vi fred och sträfvasärligt lerefter; nu ha vi räckt eder handen dertill, oc) utskottsbetänkandet ger en borgen för att I skolen mottaga den utsträckta handen. Sedan skola vi gemensamt lösa de uppgifter, vi ha att lösa. Derifrån utesluter jag ej förbättringar i den inre idministrationen oc fvägabringandet af ett ;rundlagsenligt tillstånd, men dessa uppgifter unna vi endast lösa i förening med hvararanIra, i det vi ömsesidigt erkänna att vi alla tjena samma fädernesland med samma goda vilja, utan att den ena hyser tvifvel om den andres upprikighet. I detta ögonblick äro den utländska politikens uppgifter icke lösta. De lysande resulater, vår armå vunnit, ha på visst sätt höjt vår nsats-i spelet; vi ha mer att förlora än förut; nen spelet är ännu icke vunnet; ju fastare vi vålla tillsammanns i våra inre angelägenheter, lesto säkrare äro vi att vinna det. Om I sen r omkring i utlandet, om I läsen Wiens tidingar och isynperhet dem som man vet repre entera regeringens åsigter, skolen 1I finna amma hatfulla yttrande och upphetsningar mat Preussen som förut, och hvilka icke ha litet biIrågit att göra kriget så nödvändigt för kejseriga regeringen, att den icke kunde gå tillbaka ifven om den ville. Jag ber er också se på de ydtyska folken, sådana de äro representerade i ina armåer: det finnes säkert icke någon föronlighet eller erkännande af en gemensam upp: ift för hela Tyskland, sålänge baierska soldater rån jernbansvagnar lömskt skjuta efter preussika officerare. Jag ber eder äfven kasta en blick å de särskilda regeringarnes hållning gentemot le institutioner som skola upprättas; hos hågra r den tillfredsställande, hos andra deremot motträfvig; men säkert är, att I knappast i hela suropa skolen finna en enda makt, som välviligt befrämjar det nya tyska samlifvets konstiturande, och-som icke känner sig uppmanad att å sitt sätt blanda sig i denna konstituering, äfen om det endast sker för att icke afskära en f de mäktigare förbundssfäterna, t. ex. Sacheri, hvarje möjlighet att ännu en gång komma tt spelå samma roll som fordom. Derlöre 1. h., är vår uppgift ännu icke löst; den forrär att hela landet är enigt ina ling och att andet får intrycket af att så är. Man har ofta og sagt; hyvad svärdet vunnit, har pennan, irspildt, men je litar fullt och fast DÅ att vi säl höra: vad svärdet och pennan vunit, har blifvit förstördt f34 denna. talarestol.? Vid den slvtliga voteringen segrade; som edan är bekänt, regeringens. parti och den ingvariga budgetstriden är derigenom för gonblicket slutad. Underhandlingarne mellan, Berlinerkabiettet och de båda: mellanstaterna Sachsen a ingen framgång. Det är såsom ett Öp: et sår, som icke vill läkas. . Till Augsb. lig. Ztg. skrifves från Berlin att ett fullomligt afbrott inträffat i förhandlingarne, ch att Preussen hotat konungen af BSach-I en med att afsätta hans dynasti, om han ke ville gå in på Preussens fordringar. tt kabinettet i Berlin otåligt söker påkynda. afgörandet, anses som. ett tecken A 4 må SR Ian fr en IT LK VR ke -. m