Aftonbladet – 7 september 1866, sida 2

haft lust att börja gråta vid den öfvertygelse dessa ord ögonblickligen bibringade henne, nemligen det opassande i att hon kom på besök till Hamley medan Roger var hemma. Mrs Goodenough var en obildad hvardagsmenniska, det var sannt. Mrs Gibson tycktes ej ens hafva märkt hennes häntydningar. Doktorn tog för afgjordt att Molly kunde fara till Hamley nu, såväl som förr. Roger hade talat derom så rätt fram, att det tydligt märktes att han aldrig tänkt på att detta besök kunde anses opassande — detta besök, ända tills nu så efterlängtadt, Molly kände väl att hon aldrig skulle kunna fill någon yttra ett ord om den tanke som mrs Goodenough hos henne framkallat — hon kunde ej vaia den första att påpeka något som hon rodnade vid att tänka på, att hon skulle antaga squirens bjudning för Rogers skull! Nej, hon måste försöka trösta sig och tänka nogare på saken. Om det nu hade varit oriktigt, näsvist, visat brist på grannlagenhet eller verkligen varit opassande att göra detta besök, skulle då hennes fader obetingadt gifvit-sin tillåtelse dertill? Men det tjenade till föga att tänka för att förjaga den föreställning mrs G00denoughs ord uppväekt: Ju mer den bortjagades, desto ihärdigare återkom den. Man må gerna le åt en ung flickas förtviflan öfver dylikt, men för henne äro sådana ledsamheter verkliga och plågsamma. Allt hvad Molly nu unde göra var att besluta uppoffra sig helt och hållet för den käre, gamle squiren, och försöka ställa till rätta de små misshälligheter som möjligen kunnat uppkomma mellan honom och Aimåe, och dertill så litet som möjligt vara tillsammans med Roger. Gode Roger! Varm hjertade Roger! Käre Roger! Det blefve TA hårdt att nödgös så der undvika honom,