Aftonbladet – 6 september 1866, sida 3

LULIRGUR 2 UUCL. De organer, här menas, skulle lärda juriste: nl utan tvifvel hänföra till res fungibiles, ty de I kunna gripas med händerna. Frågan gäller nemligen de musikaliska organerna hos moskoviter. na. Således ändå ett organ, som ,äfven andra menvniskor äro begåfvade med! — Å nej! förlåt mig, organer nämndes. Lät mig förklara saken. Med ?orgän? menas i Moskva ett musikaliskt instrument. Detta instrument är ingenting annat än ett positiv, bygdt i förm af ett stort skåp. Mekaniken i skåpet är inrättad för en hel komlett orkester af 30 olika ihstrumenter. Här nöas klarinett, flöjt, piccol, trumpet, fagott, corno, trumma, pukä, triangel, talrickar, bas: trumma, med ett ord allt som kan smeka örat med ljufliga toner elter åstådkomma den våld sammaste skakning, med ällå instrumetiter på en gång. Detta instrument, kalladtorgan? pat preference, har en mycket komplicerad mekanik, som är på alla sidor omgifven af glasdörrar, så att enhvår kan se hela verket i g, då något stycke exeqveras. Vanligen bygåt med mycken elegäns af dyrbart trä utgör organ? en den prydligaste möbel. Orgåan är moskoviternas allt i allom och finnes nödvändigt på alla större värdshus lika säkert, Som den specifika snusklukten. Ett värdshus med organ har lif och rörelse, då ett sådant utan organ är föga besökt, liflöst och ängsligt. Organ är moskovitens tekreation. Han dricker Bitt tschai? vid Er äter sin middag vid organet, superar vid organet; uppgör affärer vid organet och politiserar, allt vid organet. Kommer en moskovit in i ett värdshus, som saknar orgån, så är det, som om det skulle sakna tillräcklig luft, han känner sig missmodig och beklämd till sinne och skyndar att så fört som möjligt lemna det otrefiiga stället. Organ är, som nämndes, ett musikaliskt instrument, hvilket representerar och ersätter en hel orkester. Det exeqverar alla möjliga musik: stycken imed den svörsta precision, till moskoviternas oändliga förtjusning. Ett moskovitiskt värdshus med organ är någonting så egendomligt och originelt, så äktå nationelt moskovitiskt, att jag icke kan motstå frestelsen att bjuda fäsåren på ett besök i ett sådant. Bland alla egendomligheterna i det gamla Moskva äro dessa värdshus bland de allra intressantaste och mest kärakteristiska. Låt oss då stiga in t. ex. uti ?Moskovskaja gostinnitsa, som är beläget utom stadsmuren, midtemot den stora, heliga porten, I som leder upp till torget med Minins och Poscharskijs monument utanför en af hufvudportarna till Kreml. Vid denna port, förmedelst hvilken stadsmuren, med sinå gamla torn, ansluter sig till Kremls höga branta mur, är det J lilla heliga kapell beläget, som innesluter RyssTlands allraheligaste undergörande mådonnabild, känd under benämningen af den Iverska? madonnan. Emellan denna port och den husrad, i hvilken vårt värdshus ?Moskovskaja gostinnitsa är instucket, befinner sig ett ansenligt, mycket Itrafikeradt torg med en springbrunn. När vi nalkas ingångsdörren från gatan öppnas densamma af en i underofficersuniform klädd schwei2are, som på det artigaste helsar oss välkomna. Vi gå upp för en ruskig trappa och komma sålunda rakt in i buffeten af värdshuset, som är en trappa upp. Så snart vi tagit det sista steget på trappan och det första på golfvet skyndar 0ss till möte en likaledes uniformerad lakej, som under bugningar tar vård om våra öfverplagg. Vid disken, men utanför, står värden, en i Moskva allmänt högaktad gammal man, med kortklippt grätt skägg och klädd i rock, med de för det ryska borgerskapet och det lägre ryska handelståndet egendomliga långa skörtena, som betäcka benen ända öfver halfva vaden. Han bugar artigt emot de kommande, likaså hans bakom disken stående öfverkypare, som med detsamma obemärkt antecknar antalet af de nyankomna gästerna. Värden visar oss genom en gest med handen hvar vi skola stiga in. Wi taga kogan åt höger, genom buffetrummet, der några skägggubbar sitta vid småbord invid fönstret och dricka tschai, som försatt dem i stark transpiration, ty de torka sig litetemellan i skägget och ansigtet. I den hvälfda dörren, som för till de inre rummen, mötas vi af en utaf dessa oförlikneliga, endast i Ryssland förekommande värdshusbetjenter, hvilka äro kända under namnet ?polovoj?. Klädd i sin pittoreska köstym, bestående af en hvit shirfingsskjorta utån krage, dito benkläder och ett pår tofflor, men skjortan öfyer benkläderna och vid medjan fastbunden med ett elegant hallonfärgadt smalt silkesskärp, stället sig polovojn bugande och tyst, som en ände till vår disposition och ledsagar oss till de bästa af de ännu lediga platserna. Vi ha inträdt uti en stor sal, fullsatt med småbord på ett alldeles egendomligt sätt. Små fyrkantiga bord, färdigt dukade för 4 personer stå uppställda i rader på golfvet från den ena väggen till den andra, På tvenne sidor om hvarje bord äro emä tvåmanssoffor ställda, så att gästerna, om de äro två i sällskap, sitta på hvar sin soffa; för de tvenne andra platserna finnas stolar I nästa rad komma sofforna att stå med ryggarna mot första radens. Emellan dessa små bord med sina soffor äro smala gångar lemnade för betjeningen. Rummet erbjuder sålunda en högst originel, men i det hela treflig anblick. De flesta bord äro upptagna; sällskapet är, som öfverallt på dylika ställen i Moskva, mycket brokigt; köpmän: ryska, tyska, amerikanska, tatariska, hvilka sitta mest ett eller två par vid bordet och uppgöra affärer; här och der en fet rysk matrona med sin dotter; tyska familjer; män i verken; studenter, kamelior, ärbara fruar, en och annan officer, franska commiser, ryska prikaschiker, afskedade tjenstemän, engelska turister af båda könen, m. Få Midt i rummet vid motsatta väggen står ett präktigt organ, till hvars toner alla med andakt lyssna, och som utgör ställets ovärderliga prydnad och trefnad. å snart vi tagit: plats. framlemnar polovojn en matsedel, en vinlista och ännu en lista, som befinnes vara — musikprogrammet. Organet kommer att i dag spela 12 stycken, hvilka äro uppgifna i programmet. N:r 1 folksången, n:r 2 ouvertyren till Fra Diavolo c. e. Sedan vi bestämt oss för maten framräcker den beschäfHge polovojn särskildt musikprogrammet med frågan: hvilket stycke behagas? Gästerna få nemligen välja sina musikstycken efter behag likasom maten. Man kan sålunda beställa t. ex. biffstek med Fra Diavolo, buljong med Martha, ribi (svamp) med folksången, kottlett med Don uan, stechi (kål) med trepaka, borsch med Trollflöjten o. s. v. Serveringen går flinkt och fermt, ty det finnes nästan lika många polovojer, som gäster, hvilkas antal väl kan uppskattas till ett par hundra i gången. Här är man i tillfälleatt se många originella och komiska scener. Kasta vi en blick omkring oss. På soffan närmast till oss se vi en äldre man, med glasögon och klädd i tschinovniks? uniform, således byråkrat. Han är alldeles ensam och här till tidsfördrif på maten reqvirerat en tidning, vid hvars läsning han somnat, ty han höres snarka af hjertats grund med tidningsbladet öfver ansigtet. Der längre fram sitta tvenne officerare vid sin portion tå. Den ene ropar: Ej polovoj! Avad befalles? Trubki (pipor). N Och i ett ögonblick hemtar polovojn tvenne pipor med långa skaft af körsbärsträ, försedda med en afskuren gåspenna i stället för munstycke. — Beklagligt bolmande röken i stora hvirflar uppåt taket vräka sig dessa krigare makligt I sitt soffhörn och berätta för hvarandra sina chefers egenheter. . . t ett annat håll se vi en liten familj, bestående af man med hustru och en fullvuxen dotter. De tillhöra Moskvas lägre köpmannastånd. Efter en stark portion stschi har gamle herr somnat på sin plats, med hufvudet lutadt öfver händerna på bordet. Gumman har följt exempiet, men intagit en beqvämare ställning i soffrörnet. Dottren håller på med att iordningMs AE Le etta