Aftonbladet – 5 september 1866, sida 2

STOCKHOLM den 5 Sept. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 1 Sept. Alla ministeriella korrespondenser låta förslå, alt Preussen, förtörnadt öfver HessenDarmstadts motstånd, åter ämnar göra anspråk på provinsen Oberhessen, hvilken det till en början fordrade, men sedermera afstod från till följd af Rysslands och Englands bemedling. Ministeren Dalwigk visar sig temligen stel, emedan hon tror sig vara viss på Rysslands beskydd. Hon har med motvilja och nödtvunget åt Preussen afstått den uteslutande rätten att hålla garnison i Mainz fästning. Det påstås, att man i Darmstadt hängifver sig åt besynnerliga illusioner. Man skall der räkna på en stor omkastning i ställningen i Europa, på ett krig mellan Frankrike och Preussen, hvars för den främmande interventionen lyck liga utgång skulle förläna storhertigen af Darmstadt konungatitel. Man torde minnes, att dylika äregiriga ider icke äro nya vid hofvet i HessenDarmstadt. Prins Emil, Ludvig I:s yngste son, genom Napoleon I:s ynnest den förste storhertig i Darmstadt, drömde om Preussens k:ona. I början af. 1813 års fäluåg, då han tjenade under fransmännens kejsare, yttrade han till sin farmor storherligionan, att han vid hemkomsten skulle medföra en krona åt henne. Under slaget vid Leipzig uppmuntrade honom Napoleon med ropet: Framåt! konung ef Preussen!? — Prin sarne af Hessen ha för öfrigt alltid utmärkt sig genom sin ombytlighet. Samme prins Emil hade till en början varit i preussisk tjenst. Vi sågo honom år 1813 beskyddas af Napoleon, ty från 1812 hade han i Ryssland såsom fransk general fört befälet öfver den hessiska kontingenten. Efter kejsar Naoa nederlag förde han åter i Frankrike efälet öfver den hessiska kontingenten mot Napoleon under den österrikiska generalen prins Filip af Hessen-Homburg; För närvarande är allting ryskt vid hofvet i Darmstadt, och man afvaktar med spänd väntan utgången af de intriger, som korssa hvarandra omkring frågan om Oberhessen. Det är på samma sött med de anspråk, som Preussen framställt i afseende å Sachsen. Såsom man vet, är det dessa som kallas Februarivilkoren; med andra ord, den sachsiska armåns sammanslående med Preussens, rättighet för Preussen att hålla garnison i Sachsen samt att befästa de vigtiga punkterna vid Elbeöfvergångarna. Konung Johan gör mycket motstånd mot dessa anspråk, hvilka han betraktar såsom likty diga med mediatisering. Man påstår, att han understödes, men lkväl endast svagt, af Frankrike. Man får väl se, om Preussen kan motstå de inflytelser, som göra sig gällande till förmån för de gamla hofven. Mången beklagar, att preliminärerna med de södra staterna och Sachsen icke äfven afslötos i Nicolsburg i skydd för de intalanden och intriger, som ha sitt spel efter krigets slut, Konungen var då äfven så benägen för den tyska enheten, att grefve Bismarck måste mycket bemöda sig för att förmå honom att afstå de eröfrade områdena. Det försäkras, att han till och med ville behålla en del af Böhmen och Mähren. Nu är allt förändradt, och sjelfva hertigen af Meiningen samt prinsessan Carolina af Reuss, den äldre linien, lära trots sin fiendtlighet mot Preussen under I rst ha mäktiga beskyddare vid hofvet i Berlin, Såsom jag i går nämnde, diskuterar re presentantkammaren i dag den indemnitet, som skall beviljas regeringen i budgetfrå gan från 1862, hvars omfattning jag sökte förklara i mitt förra bref. Omröstningens resultat blir ej kändt förrän i eftermiddag efter postens afgång. Men derom lär ni väl erhålla underrättelse genom telegräfen. x K