;Jnesvården, synes oss uppburen af en dylik -Jinneboende stämning: det är en fullhet af faderligt majestät och skapande kraft i detta I vördnadsvärda hufvud, som klart ställer den historiske Gustaf för våra blickor. — Agardhs porträtt vittnar likaså om denna cvanliga förmåga af Ilefvande, sann karakteristik, Isom enligt vår åsigt utgör ett af de mest ) framstående dragen i konstnärens skaplynne. Utom dessa två bildhuggares arbeten, Jeger Sverge på denna utställning nästan Jintet af plastik. Hr Kjellberg har enligt kaJtalogen lemnat en grupp, Lekande fauner, den vi ej förmått upptäcka. Man måste beklaga, att denne unge genialiske konstnär så mycket stannar vid blotta anlopp och goda föresatser och så ofta kommer för sent. Hr Södermans båda små grupper, ehuru rätt näpet utförda, ega ur konstens synpunkt ej n-got mera framstående värde. Hr Ericssons och fru Ahlborns medaljgravyr, som vi väl få räkna hit, egna vi endast en mention honorable, Den sednares arbeten äro redan månvgfaldt kände; och vi kunna tilllägga att den förres förtjena blifva det. Bland de skandinaviska länderna intager Dånmark, hvad plastiken angår, det första rummet; dess andel i utställningen har att uppvisa ej blott de flesta konstnärsvamnen, utan, hvad mer är, de flesta verkliga konstverken. . De stora traditionerna från Thorwaldsen ha fortplantat sig till det yngre slägtet. Hans lärjunge Bissen dån äldre står ännu kraftfull och genialisk, i spetsen för de danske bildhuggarne. Hans ?yredgade Achilleyvs? är så till former som uttryck ett mästerstycke, alltigenom inspireradt af antikens ande. Denna: herrliga, manliga vrede, som fattar hela varelsen, då det gäller att bekämpa det vrånga och orätta. !i verlden, denna vrede glöder i gestaltens j bröst; man ser, att den snart skall bryta lös, att dess slög skall blifva förfärande: Men intrycket ef dess häftighet motsäges hös åskådaren af den ungdomlizt :;köna kroppens smidiga former och präktiga hållbing: man sänner, att hjelten skall rasa, men att denna vrede skall rensa den andliga atmosferen likt ett åskmoln, och att sedermera hans ädelmods :olskall ånyo lysa och värma, . Esa eg ndomlig motsats. härtill bildar konstnärens ?tiggargosse?, en real bild ur nutiden; men utförd med smak och i, sitt slag utmärkt. Bissens ypperliga portr tibyster äro alhnänt kända; vi påpeka endast, bland 26 nu utställda den af biskop Thomander, hvilken: får svenskar. torde ega största imre-set. Skada, att densoblifvit I platerad såsom peudantr till Agardbebysten; som är ngot kolossal, dä den Thomander: ska deremot är i naturlig störlek. Man förlorar derigecom i vise: .mån intrycket af det i mer än ett hänseende kolossala i det Thomanderska hufvudet. Alla utmärka de sig för förträfflig uppfattning af själslifvet hos den skildrade personen och en trohet och finhet i utförandet, som göra dem till mönvsterbilder. Huru karakteristiskt är icke detta hufvud af J. L. Heiberg; huru fina äro icke de drag at qvickhet och ironi som spela omkring munnen! Och huru i djupare mening talande är icke bilden af vältalaren Orla Lehman! Vi beklaga bltt, att vi denna gång ej fält tillfälle att beundra någon at konstnärens porträttstatyer, i hvilka -han af kännare företrädesvis onses utmärkt. En annan af Danmarks mest f amstående bildhuggare, prof. Jerichau, har vid denna utställniog endast ett arbete, hvilket icke lemnar någon sann föreställning om arten och omfattningen af hans konstnärsskap. Hans Pantherjägare?, nvaraf ett gipsaftryck som eges af vår konstakademi, här blifvit utstäldt, är, såsom man temligen allmänt känner genom afbildningar, ett arbete af stor fulländring i formerna och mycken rörlighet och lif i kompositionen. Den, som emellert:d af detta enda arbete skulle vilja fraga den slutsatsen, att Jerichau med förkärlek -eller nteslutande sysselsätter sig med uppgifter, i hvilka lidelsefulihet och yttre häftig rörelse utgöra hufvudmomenterna, misstager sig högligen. Vi skulle önskat, att man här hade haft tillfälle att få se konstnärens Adam och Eva, i hvilken grupp han visat sig såsom en mästare i det djuptänkta, det känslofulla och att han med framgång tagit steg in på den nya kristliga skulpturens område. Hans mästerskap i behandlingen af antika ämnen är allmänt kändt inom konstverlden ochs bevittnadt bland annat deraf, att hvarj gång Jerichau exponerat något nytt större arbete har man deri velat finna imitation efter antiken utan att en sådan kunnat ådagaläggas. Då han sålunda i Rom exponerade sin Herakles och Hebe, vill. man genast -i Heraklesfiguren fiäna en likhet med den bekanta -herrliga Torson i Vatikanen; konstnären lät då genäst göra en gipsafgjutning af denna och ställa bredvid sin egen grupp och hvar och en insåg då genast att det icke ver en imitation efter antiken, utan en ny egendomlig storartad produktion i antikens anda. Som bekant har han äfven gjort ett ypperligt utkast till restsuration af nämnde Torso, hvilket tillvunnit sig alla konstkännares beundran. Intressant skulle det varit att få göra en jemför-lse emellan Jer.chaus Adam och Eva och Saabys exponerade grupp öfver samma ämne, ett djuptänkt konstverk af den skönaste formfulländning och ypperlig verkauv. Det första menniskoparet är nyss förjagadt ur det jordiska paradiset. Djupt förkrossad af detta slag, hvars nyss förkunnade följder han klart inser, sjunker mannen nästan tillsamman. Evu bar tröstände fattat hans hand och kastar ännu en smärtfylld blick tillbaka. Hon är djupt bedröfvad, men förtviflar ej: ty hon uppehålles liksom omedvetet af tanken å att qvinnans säd s-all söndertrampa ormens hufvud?. Det är en oindligt fin. karakter i stilen, som gör sig gällande i denna bild, i vissa fa!l ett motstycke till Qvarnströms ?martyrer?. Det är en apotheos af qvinnans tröstarinnemission, afden i hennes hela väsen grundade kraften att mildra olyckan och bära lidandet. För vär del erkänna vi, att knappt något af denna utställnings plastiska verk på oss gjort ett så lifligt intryck som detta. LITTERATURTIDNING. Innehåll: Josephson, De svenska landtmarskalkärne.: — Vishetens råd. — Wulf. Aarsarverne til