Aftonbladet – 1 september 1866, sida 2

och Molly hade en lång töte-å-töte i det rum, som af alla minst egnade sig dertill, nemligen förstugan, der Molly, på lady Harriets befallning, satt sig att hvila på en soffa. Nyss hemkommen frän en vandring i arken, skulle hon icke straxt få gå uppför de långa trapporna till sitt rum. Roger kom in straxt derefter och fick se Moily, samt skyndade fram till henne. Tätt invid hennes plats var en stor marmorbassin, i hvilken en mängd guldfiskar summo. Roger låtsade leka med fiskarne, under det han sade: I går förföljdes jag verkligen af motgångar då jag ville tala vid er; det var alldeles omöjligt. Ni var upptagen af mr Watson, ända tills dess sir Charies Morton kom och förde er bort — med en sådan myndig min också! Har ni länge kännt honom? u var detta alls icke det sätt, hvarpå Roger ämnat tala vid Molly om sir Charles; m en orden trängde sig mot hane vilja öfver läpparne. Nej, icke länge4, svarade Molly; jag har rd sett honom förrän i tisdags, då jag kom hit. Men lady Harriet sade åthoDom, att han skulle se efter att jag ej blef trött och befria mig från alltför långa samtal; ty, som pi vet, är min helsa knappt återställd ännu. Han är lady Harriets kusin och gör allt hvad hon önskar. Ah! Han ser inte bra ut; men jag tror att han är mycket bildad och älskvärd. uJa, jag har hört det; men han är så tystlåten, att jag knapptkan döma derom.4 sHan är, mycket väl ansedd i sin hemort, sade Roger, som nu gerna gjorde honom full rättvisa. Jag måste gå upp nu4, sade Molly och reste sig; jag satt bär blott ett par minuter, emedan lady Harriet bad mig derom.n 2Dföj ännu Några ögonblickt, bad han.