Aftonbladet – 29 augusti 1866, sida 3

Imtrattlat en berlagiug olycksnandelse, 1 det den nya katolska kyrkens torn instörtat. — Gatutrapporna. Hviloplatser, medelst anbragta säten uti trapporna, som leda från Lundtmakaregatan till Johannis plan, samt emellan Glasbruksgatan och Stadsgården, hafva -) blifvit beredda för de trafikerande. —— u — Ösfversegling. I Wisby-Posten läses: Den 18 näst). Juni på aftonen utgingo på fiske, från Fiuntinge fiskläge i Gröttlingbo, fiskrarne Hans Sandberg, Jacob Boberg och ynglingen J. Persson. Vinden var syd. Frisk bris. Utkomna omkring 3 mil till sjös, utsatte de sina garn och förtöjde på vanligt sätt båten efter garnen. De intogo sin aftonmåltid och gjorde sin aftonbön. Kl. 10 uppsattes vakten, som alltid bestrides i I tur, och hvilken Sandberg tog först. Sandberg I var en gammal, härdad kustbo, han hade bekämpat många faror och kände vigten af vak.Jsamhet desto mer, som han få år förut hade förlorat sin ende son gehom öfversegling. Man såg ett mörkt moln stiga upp ur vester, hvari! faan synkretsen inskränktes till närmast kring åten; men man aktade föga derpå, ty den för I vaksamhet välkände Sandberg satt på post. BoI berg och Persson nedlade sig i båten; och trötta efter dagsarbetet, inslumrade de snart. Somnade äfven den bepröfvade Sandberg? eller hade det dystra molnet alldeles förmörkat synfästet? Det sednare är troligt. Antoge man ock det (förra, så stanna dock våra förebråelser på hinsidan grafven. Sandberg pliktade i sådant fall med Nfvet för sin försummelse, den der ock bör mildt bedömas, ty den redlige arbetaren var säkert trött af dagens tunga. Bobergs uppvaknande torde få återgifvas med hans egna ord. Jag kände?, säger Boberg, en hård stöt, kunde ej andas, nedpressades af en tung, slipprig kropp allt djupare i hafvet, men Fas RNE blef omsider fri och krafsade mig upp till vattenytan. Här såg jag något mörkt helt nära, och fattade tag deri; der var vår kantrade, numera söndriga båt?. Fartyget, hvaraf våra män öfverseglats, hade således neddragit Boberg i djupet Boberg kom dock upp och höll blott tag i kölen, som var uppåtvänd. Detta tag i släta båtkölen kunde Boberg icke länge hålla, enär svallvågorna oupphörligt kastade honom fram och åter. En liten lina hängde fast vid båten; i den fick Boberg tag, och detta var hans räddning. Med denna lina surrade han sig fast vid båtens förstäf, med endast hufvudet öfver vattenytan. Han uppgaf de starkaste nödrop, hvari den blott 2 å 3 alnar från Boberg nu för sista gången från Boberg, igenkände honom och sade: ?Hjelp mig för Jesu skull!? Detta ögonblick skildrar Boberg såsom det för honom mest hjertgripande i hela hans lif. Hade jag blott haft en käpp att räcka honom, hade han varit räddad?, säger Boberg; men intet medel gafs. Boberg var dessutom fastsurrad; han kunde icke lösgöra sig. Båda voro derjemte lika okunniga i simkomsten. Persson räckte handen emot Boberg och sjönk i djupet. Sandberg syntes eller hördes icke. Sannolikt hade han af fartyget fått en döfvande stöt; man vill finna det af den sönderkrossade båten. Hafvet slöt nu i-sin våta famn två barn af Gotland. Boberg fortsatte med sina nödrop, krafterna aftogo. Blåsten tilltog alltmer och vågorna blefvo allt högre. Boberg öfvertänkte sin belägenhet; den var hopplös. I detta tillstånd kunde han icke länge uthärda, ty linan lossnade, och hufvudet, som han hittills hållit öfver vattenytan, öfverspolades ofta af böljorna. Men ännu kunde han då och då frampressa ett rop, som dock tycktes honom förklinga i natten eller öfverröstas af hafssvallet. Boberg bad Gud om sin själs frälsning, anbefallde sin arma, till helsan klena maka och sitt barn i den allsvåldiges beskydd — samt anropade den allsmäktige derom, att hans kropp måtte upphittas och han få hvila i jordens sköte, vid sidan af sina fäder. Sedan Boberg sålunda gjort sitt testamente, nedföll han i det slags passiva tillstånd, som följer på öfveransträngning. Men just då hann honom den ädle utländning, som, ensam i en liten julle, hade begifvit sig från sitt fartyg och nu vågade eget lif för att rädda Bobergs. Åfnödropen hade å fartyget förnummits den olycka, hvartill det varit en ofrivillig orsak. Kapten J. H. Stahl, förande holsteinska snedsegelskonerten Dorothea (ett litet fartyg om blott några läster och med 2 mans besättning, deraf en var en gosse), lade i vinden och utsatte den julle, deri styrman, som nämndåt, tog plats. Ledd af Bobergs nödrop, rodde han upp emot vinden och lyckades komma till Boberg. Denne var ännu vid fullt medvetande, men krafterna voro uttömda; han kunde intet bidraga till sin räddning. Boberg förstod icke främlingens språk, men såg att här var en menniskovän, som ville rädda honom. Sakta lossade främlingen den lina, hvarmed Boberg omgjordat sig; men oaktadt alla försök, kunde han icke fås in i jullen. Den lilla båten var under sjögången i jemn beröring med vraket af fiskarbåten, och kunde lätt skadats. Båda männen, i främre delen af jullen, nedtryckte den derhän, att vattnet oupphörligt strömmade in. Räddaren ville småningom, mana Bobergs armar akterut och surra honom vid akterstammen af sin båt, ty att binda honom vid båtens för. och sålunda ro till fartyget med den tunga kroppen släpande i vattnet, ansågs ogörligt. Men Bobergs armar eller händer kunde icke mer lossas, han höll krampaktigt fast sitt tag. Räddaren måste finna sig vid att fastsurra Boberg vid båtens förstäf och på detta omöjliga. sätt försöka transportera honom till fartyget. Men detta hade nu drifvit undan och förlorat ur sigte våra stackars män. Båten hade småningom nästan fyllts med vatten; vår räddare måste nu ösa i stället för att ro. Men sjöarne slogo alltjemnt in öfver fören, den Boberg öfvermåttan nedtyngde — således oupphörlig ösning. Räddaren insåg nu, att han sjelf behöfde räddas; här voro två nödställda. Styrman uppgaf höga rop från båten, som numera dref vind för våg. Boberg var fortfarande passiv. Slutligen efter många svårigheter lyckades det kapten Stahl, tillika med sin gosse, att manövrera fartyget ner till båten och ge styrman kasttåg. Då de kommit till sidan på fartyget, försökte jemväl kapten Stahl att lyfta upp Boberg; men detta lät sig icke på annat sätt göra, än förmedelst talja. Upphissad lades Boberg nu på däck under fartygets nödvändigaste klargöring och nedfördes derefter i kajutan samt lades i varma kläder. Efter några timmars stärkande sömn uppvaknade Boberg; man var då förbi Fårön (fartyget var nemligen destineradt till Petersburg), men allt det passerade var nu för honom en dunkel dröm. Perssons rop tyckte han sig dock höra; ty det hade tillika fastnat i hjertat. Det skall erfarenhet till att rätt fatta, huru fast kamratskapet knytes under en gemensam dödsfara. Boberg, en modig och käck kustbo, röres ännu till tårar, då han talar om Persson. Att icke hafva kunnat rädda den raska ynglingen, griper djupt den väderbitne mannen. Han tycker sig se den uppsträckta handen — tycker sig höra det sönderslitande nödropet, och han tror sig för hela lifvet få behålla dessa minnen i samma rysliga hågkomst. Efter 3 dygns resa kom kapten Stahl till Petersburg. Boberg kan ej nog högt prisa dessa goda menniskor för den omhuldning han njöt. Af generalkonsuln Sterky i Petersburg erhöll fen pass och derefter tri resa på Aura till Stockolm. djupet uppkomne Persson instämde. Persson såg l: men de blefvo nu matta, i samma mån som ! tb AN YR bn Er åa nt br ga värdet rd