Aftonbladet – 29 augusti 1866, sida 3

j inkorporerade ländernas rätt att genom allmän omröstning bestämma öfver sin framtid. TYSKLAND. Om innehållet af den i Prag undertecknade fredstraktaten erfar man att der finne3 Jupptagen en artikel, som specielt vidrör lÖsterrikes förhållande till Italien. Kejsaren I förklarar deri uttryckligen, att Frankrike förvärfvat Venetien, för att lemna det åt Victor Emanuel, samt att det samtycker till Lombardiets och Venetiens förening utan andra vilkor än att italien ekall liqvidera Venetiens statsskuld i enlighet med bestämmelserna i Zirich-freden 1859. Preussen har således uppfyllt hufvudvilkoret i sin med Italien afslutade allians, der Venetiens förvärfvande var fastetäldt såsom ett af krigets gemetisamina äldåmäl. Som bekant undertecknades freden mellan Preussen och Baiern den 22 dennes. Ursprungligen fordrade Preussen hela det fordna Fulda-området, men har afstått både derifrån samt från Hof och Culmbach mot en förhöjning i den krigssontribution, söm Baiern skall betala. De landsträckor Baiern afstår, äro de båda nordligaste spetsarne af nedre Franken, hvilka killormigt inskjuta i Kurhessen och de thäringska hertigdömena, nemligen distrikten Orb och Gersfeld. Penningbeloppet var i början bestämdt till 35 millioner gulden, hvilket nedsattes till 25, men derpå åter höjdes till 30 millioner, hvarför riten fick lof att behålla Hof och Culmbach. I Hessen-Darmstadt, som nu är besatt af 20,000 man preussiska trupper, sedan regeringen vägrat antaga Preussens fredsförslag, visar sig en stark rörelse för att komma in i det nordtyska förbundet. Handelskåren i den bekanta fabriksstaden Offenbach ämnade ingifva en separatadress till storhertigen om upptagande i förbundet; om detta icke skulle njelpa, skulle en deputation af 50 de förnämsta industriidkarne begifva sig till Darmstadt. På det hela anses Preussens beteende mot de tyska sydstaterna mycket mildt, eller åtminstone vida mildare än man väntat i Preussen. Det har Varit grefve Bismarcks afsigt att genom denna skonsamhet vinna sydstaterna för sig eller åtminstone beiaga dem hvarje giltigt skäl till fiendskap mot Preussen. I annexionsutskottet förklarade premierministern nyligen, att regeringens hufvudsakliga uppgift vid fredsslutet icke var att vinna nya områden i Sydtyskland, utan att framkalla en försonlig sinnesstämning mot Preussen. I Sachsen vidtagas förberedelser att föra landet iden sällsamma dubbelposition det hädanefter skall intaga. Konung Johan har . utfärdat en proklamation, hvari han ålägger sina ministrar att iakttaga ett ärligt och vänskapligt handligssätt mot Preussen. Naturligtvis har den sachsiska politikens fordne bufvudledare, herr von Beust, under sådana förhållanden nödgats taga afsked. Detta skedde visserligen på egen begäran, dock först sedan regeringen i Berlin vägrat antaga hr Beust såsom fredsunderhandlare. Wiener-Zeitung meddelar både afskedsansökningen och svaret derpå. Beust motiv. rar sin begäran just genom preussiska : hofvets hållning och sachsiska politikens : uppgift att komma i vänskapligt förhållande . till Preussen. Afskedet är beviljadt i ett : mycket smickrande bref, dateradt Schön-j, brunn den 16 Aug., hvari konung Johan; tackar honom för 17 års oförtruten verk-1 samhet. i Adressdebatten i preussiska representant! kammaren egde rum i torsdags, men erbjöd , ingenting synnerligen märkligt, emedan huf, vudpartierna på förhand blifvit ense om ett 1 I 1 1 r 1 af de framställda förslagen. Ordföranden Virchow yttrade, att alla utskottets medlemmar med afseende på den allvarliga ställningen icke funnit ett färglöst svar tillredsställande, men att de äfven sökt undvika hvarje antydan om det förflutna. Den ende egentlige opponenten var demokraten Jacoby, tom yttrade att kriget icke förts i olkets intresse, och ehuru dess resultater voro stora, kunde kammaren icke sanktioera dem, då de uteslutande gingo ut på utt utvidga preussiska konaunahusets makt o Tyskland. Dessutom fann han den fram-v agda indemnitetslagen otillräcklig att be-? rygga de konstitutionella grundsatserna, — Diskussionen om polackarnes ändringsför-y, lag var den enda episod af 1ågot intresse. t Deras ordförande Lubienski erinrade att!3 nom preussiska staten lefde ett annat folk, .. om hvarken glömt sin nationalitet eller sin ? nistoria. Om man betraktar det när-, rarande ögonblicket, ser man preussiska reseringen bära nationalitetens fana högt, n örse Ungern med stridskrafter, i proklama. 1 ioner till Böhmen och Mähren väcka förioppningar om oafhängighet och nationel jefständighet. Skulle då vi, H. M:ts polskay indersåter, icke kunna hoppas på dyliksa rät-1 igheter? Vi tvifla ej derpå; då vi betänka ur mycken polsk ungdom kämpat i preussir ka armens leder och utgjutit sitt blod för Preussen, kunna vi ej uppgifva detta hopp.? lärpå svarade grefve Bismarck, att en pro-g dlamation från en kommenderande general fiendeland icke är en handling som lämvar sig till grundval för statsrättsliga unlersökningar om iare angelägenheter. Föegående talare hade slutligen sagt sig reoresentera polska folket, men derigenom rade han ställt sig i strid med grundlagen. lvarje närvarande representerade nemligen reussiska folket. Att polackarne icke deade denna uppfattning och i sina hjertan cke gjorde anspråk derpå, hade de nogamt visat, och i sin antydan derom hade alaren haft rätt, men icke i d. slutsatser van dragit deraf; detta hade polackarne bevisat på de böhmiska valplatserna. Med len lysande tapperhet, som från urminnes ider varit dem egen, hade de i handling visat ein en för Preussen och sin rohet mot Preussens krona, Vi känna la att största delen af den hbjeltemodiga emte armekåren under Steinmetz, hvilken synnerhet utmärkte sig vid Gitschin, härtammar från de trakter, der den polska vefolkningen finnes temligen oblandad, och ust den har med sitt blod beseglat öfverHörn. vt och betett OD PROP FÖR rd faks ers irl o b ket ön oc