SV RR .w Kr Denna åsigt har också vunnit fullt erkännande och man kan med säkerhet antaga att fredsförhandlingarbe tjenat att knyta ett förhoppningsfullt Bana mellan norden och södern och derigenom gifvit en vå pant för Tysklands nationella utveckling. Adressfrågan i preussiska representantkammaren slutades så att en ganska stor pluralitet förenade sig om -att antaga det af brrStavenhagen och Bonlin framlagda adressförslag. Denna underrättelse är af betydenhet så till vida som den tyckes innebära en garanti att den af regeringen begärda decharge för finansförvaltningen under åren 1862—1866 blir beviljad, och att sålunda den tröttsamma och långvariga författningsstriden med afseende på finanslagen och kammarens skattebevillningsrätt tills vidare förfaller. Inom finansutskottet gaf denna fråga anledning till långa och häftiga debatter, tills slutligen regeringens parti segrade gevom Stavenhagens och Twestens understöd Enligt Twestens förslag skulle finansförvaltningen under de fyra ären förklaras giltig ?som om den blifvit förd efter en i laga orining beslutad och i rättan tid kungjord finanslag.? Regeringens proposition om bevillning af 154 millioner thaler för de löpande utgifterna under 1866 bifölls äfven med stor majoritet. Under debatten yttrade Stavenhagen att den nuvarande landtdagens hufvuduppgift vore åstadkommandet af ett tyskt parlament, och att detta stora värf icke kunde bättre befrämjas än genom att hålla fred inom landet och gå regeringen till mötes, som räckt handen till försoning af de långvariga striderna. Herrehuset har tills vidare inställt sina plena, emedan dess president grefve Eberhard Stolberg-Wernigerode mäst afresa till Böhmen för att ordna åtskilligt i afseende på den militära sjukvården. Om konung Wilhelms svar till herrehusets adressdeputation meddelar Kreuzzeitung åtskilliga detaljer. Sedan konungen mottagit adressen, frågade han deputationen om I någon för fem veckor sedan ansett möjligt att på så kort tid uppnå så stora resultater; för sin egen del hade han icke trott det. Hvar och en inom armån hade gjort sin pligt, men man borde i all ödmjukhet tacka Gud för de stora resultaterna. Att detvarit för honom oerhördt påkostande att afsätta de nordtyska suveränerna och fråntaga dem deras besittningar, måste vara alldeles påtagligt, emedan hån sjelf var född fursteson. Han hade kämpat en hård strid med sig sjelf, och endast öfvertygelsen att fäderneslandets väl gjorde det nödvändigt, hade förmått honom till detta steg! De afsatta furstarne ha ännu icke uppgifvit allt hopp eller åtminstone icke inställt sin förra verksamhet för att förmå de utländska kabinetterna att skaffa dem bättre vilkor, än som skulle bli följden af deras länders obetingade införlifvande med Preussen. Af ett bref från Paris till Kölnische Zeitung erfar man att Kung Georg af Hannover och hens gemål, en född privsessa af Altenburg, på sednare tid flera gånger vändt sig till olika utländska kabinetter; bland annat skall kung Georg ha anmodat kejsar Napoleon att fordra allmän omröstning i de länder som Preussen ämnar annektera, och drottningen af Hannover skall i ett bref till en annan krönt dam ha yttrat, att hon icke ämnade lemna sitt rike och sin hufvudstad förr än hon blefve med våld drifven derifrån. För öfrigt trösta sig de nordtyska furstarne med hoppet att kejsar Napoleon endast tills vidare uppskjutit kriget mot Preussen och att Frankrikes inblandning i de tyska angelägenheterna eller en allmän europeisk konflikt icke kan länge låta vänta på sig. De italienska småfurstarne tänkte på samma sätt 1859, men deres väntan har hittills blifvit grymt gäckad. Preussen underhandlar för ögonblicket jemväl med furst Thurn och Taxis om upphäfvande af dennes postmonopol, ej blott i de annekterade länderna (Kurhessen, Nassau, Frankfurt och Homburg) utan ock ide öfriga tyska länder, der det ännu eger bestånd, nemligen Hessen-Daxmstadt, Weimar, Koburg-Gotha, Meiningen, Hohenzollern, Lippe, båda furstendömena Reuss, delar af Rudolfstadt och Sondershausen samt Hansestäderna. Enligt officiella uppgifter finnas för när varande i samtliga under preussisk ledning stående lasaretter ännu mellan 33 och 34,000 sårade och sjuke. De sednares antal u gifves till omkring 12,000. Förhållandet mellan sårade österrikare och preussare är nära som 2 till 1 (13,000 af de förra, 7000 af de sednare). Lågt beräknadt torde offren under det lika korta som blodiga kriget icke kunna uppskattas till mindre än 20 å 24,000 döda eller i följd af sina sår aflidna, hvartill åtminstone kommer ett lika stort antal å båda sidor som dött af sjukdomar och specielt af kolera. ITALIEN. I ett bref från Florens för den 18 dennes till Journal des Debats meddelas följande upplysningar om det partiella ministerombyte, som nyligen egt rum i Italien: Man hade redan länge vetat, att oenighet rådde mellan general Lamarmora och baron Ricasoli. Denna disharmoni framträdde ide ministeriella tidningarne. Detvar nödvändigt att den ena af dem gaf vika för den andra. Konungen föredrog att skilja sig från Lamarmora, och han har derigenom visat, att han förstår att handla som konstitutionel furste; ty det lider intet tvifvel, att den allmänna meningen var gynns samt stämd för Ricasoli, och hans fall skulle ha framkallat en högst obehaglig sensation. Det gamla piemontesiska militärpartiet befinner sig för ögonblicket aflägsnadt från makten. General Cialdini representerar den nya armån, och general Cugia tillhör väl de gamla provinserna, men har ständigt gjort gemensam sak med det parti, som icke är piemontesiskt. Han hade säte i Minghettis kabinett såsom marinminister. Den försiggångna ministerförändringen skall icke bli något hinder för återupprättandet af freden, hvilken alla önska och anse alldeles nödvändig.? Undersökningen inför krigsrätt rörande Persanos och åtskilliga andra italienska sjöAffnerares förhållande hämmar I 2. .oc ör