Aftonbladet – 25 augusti 1866, sida 3

den omständigheten, att de i århundrader lefvat under samma spira och samma lagar, gör denna grupp till den mest likartade a dem alia. En femte gruvp, hvilken när mast kunde karakteriseras såsom den syd slaviska, skell bildas genom Kroatiens. Slavoniens och Dalmatiens sammansmält ning genom Militärgränsen. Den komme väl icke att omfatta mer än 2!2 millionei menniskor, men blir af stor betydelse ge. nom de utom monarkiens gränser lefvande stamförvandterna, och skall säkerligen er. hålla tillbörlig vigt i den gemensämma re. presentationen. Sålunda tro vi att öster. rikiska monarkiens särskilda delar komma att gestalta sig, om regeringen denna gång menar allvarsamt med federalismen. Ryska regeringen har nu äfven återkallat sitt sändebud från förbundsdagen i Augsburg och man har deraf anledning tro, de czaren erkänner de sednaste händelserna i Tyskland såsom ett fullbordadt faktum. Äfven Belgien har hemkallat sin representant. Men i stället, och detta bör utan tvifvel vara en stor tröst för den gamla förbundsdagen, har drottningen af Spanien nyss ditsändt en representant; man kan också hoppas att f. d. konungen af Neapel icke skall dröja att följa drottning Isabellas exempel. Detta vore, om någonsin, ett tillfälle för Frans Il att visa det han fortfarande är vid lif. ITALIEN. Från Rom skrifves den 15 till Journal des Debats: Det har blifvit berättadt, att de af Vegezzi inledda underhbandlingarne ånyo blifvit upptagna; men denna underrättelse var förhastad. Såvidt jag vet, har man ännu icke tägit något steg i denna riktning, men jag tror som alla andra, att ögonblieket härtill är kommet. Hofvet i Rom sätt r sig, som man vet, på sina höga hästar under medgången, men kan lättare fås att taga reson, då omständigheterna ej äro gynnsamma för detsamma. Ett sådant beteende kallar man här att underkasta sig försynens beslut. Slutligen måste man taga i betraktande, att baron Häbner icke längre uppehåller sig här för att hämma underhandlingarne. Österrikes motgång och resignation har framkallat en betydlig förändring i kardinalernas stämning. Det parti, som vill fortsätta motståndet, har förlorat många anhängare, och det parti, som önskar en försoning, har i samma mån vunnit i styrka. Påfven är trött vid striden; han är icke känslolös för det italienska fädernesiandets utvidgande, för dess oberoende, lycka, styrka och ära, och så framt hans värdighet såsom kyrkans öfverhufvutl hålles i helgd och bans frihet garanterades, skulle han gerna lyda den röst, som manar honom att följa sitt faderliga hjertas ingjfrek ser och öppua sina armar för konung Victor Emanuel. Kardinal Antonelli, som länge varit sjuklig, blandar sig nästan icke mera i någonting. De argaste prelaterna hålla sig inom skacklorna, och det fordras icke mycket för att vinna. dem. Presterna och munkarne säga att romarne nedkallat himmelens straff öfver den heliga staden. Ultramontanismens koryfeer utstöta endast. döfva tjut, och embetsmännen skilja sig från regeringen för att ha vägen öppen till ett omslag. Armåns trohet är tvifvelaktig; den ser att det är mer ära att vinna genom att tillhöra ett stort folk. De främmande legitimisterna, som gjorde Rom till ett nytt Coblenz, äro nedslagna och modlösa. Prinsarne af den kongl. neapolitanska familjen sprida sig åt alla håll. Röfrarne börja aflägga de rojalistiska emblemerna och kokarderna för att upplösa sig i mindre skaror och arbeta på egen hand. Sådana resultater ha de sista händelserna framkallat i Rom.? Indepenganen Belge yttrar i afseende på romerska frågan följande: ?Den 15 September närmar sig, och om icke inom denna tid (eller åtminstone före December, då Rom skall vara utrymdt af fransmännen) någon lösning inträffat, kommer den heliga staden sannolikt att, utan våldsamma skakningar och utan att afsätta påfven, upphöra att lyda honom och träda i underhandlin; med regeringen i Florens om de vilkor, pi hvilka det kan sluta sig till konungariket Italien. Rom är bestämdt att på en gång bli hufvudstad i detta land och katolicismens hufvudsäte, och förr eller sednare skall det, i tröts af alla Hinder, nå detta lysande mål? Slutligen berättar samma tidning, att kejsar Napoleon skall hafva skrifvit ett bref till konung Victor Emanuel om den len Frankrike önskar att Itälien måtte följa efter den 15 September, för att det skydd, som kejsaren anser sig vara skyldig påfvestaten, skall kunna förenas, med den återhållsamhet, som September. fördraget ålägger honom. Detta bref skall snart komma att offentliggöras och påstås icke innehålla något, som hvarken är oförenligt med Ttaliens intressen eller den romerska befolkningens: förhoppningar. Det venetianska område, som af Österrike kommer att afträdas till Italien, räknade, enligt de officiella uppgifterna år 1862, I provinser, 83 distrikter, 844 socknar och 2,485,989 inbyggare. Då underrättelsen om stilleståndet och befallningen att draga trupperna tillbaka anländt till Garibaldis läger, spred den sig snart, likt en löpeld, bland de frivilliga, och generalen såg sig snart omringad af ett stort antal soldater och officerare, som larmande; skrikande-oeh -knotande gåfvo. sina känslor luft. Sedan han gifvit nödiga order it två af sina brigadgeneraler, ville han jaga afsked af de frivilliga, men kände sig för svag dertill. Först då han hade tagit plats i sin fältvagn, reste han sig upp, stödd på sin krycka, och ropade: ?Ar 1859 voro vi 30, år 1860 voro vi 1000 och i år iro vi 30,000; den dag skall korama, då vi räknas i hundratusenden. Mina barn! Itaien litar på er — detta stackars Italien, som icke kan komma till nytt lif, så länge cke tjufvarne och förrädarne äro drifna ur andet. Frivilliga, jag säger er farväl!? Intrycket af dessa ord skildras såsom ofant igt, helst som det hette, att Garibaldi reste raka vägen till Caprera. RYSSLAND. Tilldragelserna i Irkutzk, om hvilka teleorafen redan berättat, skildras nu utförligt Petersburgertidningarne. Förvaltningen hade haft mycket hufvudbry för att kunna sysselsätta de till Irkutzk förvista polackarne. Slutligen kom man på den iden att använda dem till att anlägga vägar, och under sommaren skickades 700 man under beläckning af 138 soldater till den under anggning varande vägen längs med Baikalsjön och 200 man till Jakutzkska postvägen. Den 8 Juli uppdykte hvarjehanda underliga rykten, hvilka i hufvudsaken röra följande