Aftonbladet – 25 augusti 1866, sida 2

göra honom glad eller munter. Men hans stänma var sig lik; det var den som lörst återgaf Molly den fordne vännen, då han tilltalade henne i en ton, helt olika den kalla artighet, hvarmed han helsat på hennes styfmor. Jag blef så ledsen då jag fick höra huru sjuk ni varit! Ni ser ännu föga stark ut! sade han och betraktade henne ömt och uppmärksamt. Molly rodnade vid blotta medvetandet af denna blick. För att förmå honom bortvända den, såg hon upp; och nu märkte han för första gången det ljufva uttrycket i hennes sköna, mörka ögon. Han kunde ej påminna sig att han förut sett huru vackra de voro. Hon smälog och rodnade, ännu djupare, då hon sade: Åh, nu är jag mycket stark, emot hvad jag varit. Det vore verkligen att blygas öfver, om man kunde vara sjuk i så herr ligt sommarväder. . tJag har hört huru mycket vi — huru mycket jag har ait tacka er för — min tar kan ej nog prisa ert... cAck nej! säg ingenting merl!t sade Molly hastigt och med tårar i ögonen. Han tycktes genast förstå heanes mening och vände sig strax till mrs Gibson. Min lilla svägerskaX, fortfor han, tröttnar verkligen aldrig att berömma monsieur le docteur, som hon kallar er man. Jag har ej haft det nöjet att göra mrs Osborne Hamleys bekantskap ännu, sade mrs Gibson, hastigt ihågkommande att det kunde varit en skyldighet af henne att göra ett besök hos den naga enkan, och jag måste bedja er göra min ursäkt för denna försummelse. Men jeg har haft så mycken oro och bekymmer för Mollys skull, ty, som ni vet, jag anser henne alldeles som mitt eget barn, att jag verkligen ej hett lust att