Aftonbladet – 23 augusti 1866, sida 3

LC etlv vev cc Mr JRR blifvit ratificerad, att öfvertaga regeringen dessa båda hertigdömen. Om de nordliga ste distrikterna af hertigdömet Slesvig skull genom fri omröstning uttala den önskan at förenas med konungariket Danmark, så vil konungen dertill gifva sitt bifall. Det ä konuvgens vilja att göra afseende på de ny förvärfvade ländernas verkliga behof och individuella egendomligheter, för såvidt de låta sig förenas med statens sanna väl och en lika rättvisa mot alla konungens under. såter. Derföre kunde dessa länder icke ge: nast upptegas i preussiska staten; tvärtom måste det förbehållas en som vi hoppas snar framtid att förena alla de under konungens herravälde befintliga länder till ett helt, så snart de nyförvärfvade länderna medelst det nu inträdande öfvergångsstadium blifvit derI till förberedda. ITALIEN. Om förhållandet mellan Frankrike och Italien meddelar en milanotidning följande pikanta notis: Man trodve, att Trentino skulle erhållas Igenom Fravkrikes kraftiga understöd, och Jallmänheten trodde det. Men det förhöll sig i så. Prins Napoleon kom till italienI ska ögqvarteret, för att varna reot uppskof i vapenhvilans afslutande, emedan han Isåg, att Preussen var fullt beslutet att sluta fred med Österrike. Ricasoli (konseljpr:sidenten) deremot påpekade, att löftet om Trentino (afgifvet af Frankrike) skulle uppfyllas före stilleståndets ingående, och medan han ännu fastböll härvid, ingick un derrättelse om stilleståndet i -Nicolsburg. Vid emottagandet af detta telegram skickade prins Napoleon efter Ricasoli. ?Mitt afsked eller Trentino?, sade baronen, hvartill prinsen genmälte, i det han drog upp sitt telegram ur fickan: Nej, hr baron, eller krig på egen hand; läs! Baronen läste och gaf med sig. Icke desto mindre envisades ministern så ifrigt, att prins Napoleon lofvade att förmå kejsaren att af Österrike begära Trentino, och vid sin återkomst till Vichy förmådde han sin kusin, i trots af dennes starka ovilja, att framställa denna begäran. Frans Josef svarade med ett torrt nej. Denna vägran, fastän icke oförutsedd, uppretade Napoleon, som skref till prinsen i ungefär följande ordalag: Jag har varit nog svag att af Österrike begära Trentino åt Italien, och jag har mottagit ett vägrande svar. Jag har gjort för Italien mer än min vänskap för detsamma ålade mig ett göra. Men om Italien anser sin värdighet kränkt genom dess afseende för mig, löser jag det från alla dess förbindelser till mig. Må det ej tro, att det brister i konsideration emot mig, genom att handla så som dess värdighet och egna intressen kräfva. Må det handla för sig sjelft, om det tror, att jag icke gjort nog för detsamma.? Dessa ord kunde ej annat än utöfva ett starkt intryck, och sålunda förklaras den hast, hvarmed ett eftergifvande beslut fattades i elfte timman, Vi nämnde häromdagen, att påfven icke synes vilja göra några medgifvanden till följ) af sakernas nya ställning i Italien eller följa deras råd som råda honom att tillsvidare lemna Rom. Denna fråga belyses nu närmare i ett bref från Rom för den 7 dennes, som lyder sålunda: eHvad angår frågan, huruvida påfven skall lemna Rom eller icke, har han i detta afseende fattat sitt beslut. Han är fast besluter, att icke lemna Rom. ?Jag vill?, har påfven sagt, ?dö på S:t Petri stol, der Försynen anvisat mig min plats, skulle det ock ligga i dess plan, att jag skulle utan all makt och myndighet så att säga ligga i händerna på Vietor Emanuel?. Påfven skall således qvarstanna i Rom; han skall rikta sina blickar på Frankrike, som är hans enda skydd mot de händelser, af hvilka han tror sig hotad. Hans förhållande till franska regeringen har märkligt förändrats. Pius IX har för sina förtrogna oftast uttalat sig med bitterhet om kejsaren; han uttryckte sig ofta på ett högst lifligt sätt öfver den franska politiken. En föröndring försiggår med honom; hans språk blir välvilligare; han klagar mer än han fördömer. Han visar sig isynnerhet belåten öfver en skrifvelse;: som kejsaren lät i-förliden vecka till honom öfverlemna. Han meddelade densamma den 1 Augusti åt sina ministrar. Kejsaren gör i sin skrifvelse en anropan till påfvens hjerta; han bönfaller honom att gå med honom hand i hant och begär hans hjelp, för att kunna öfvervinna de oerhörda svårigheter, som omgifva honom och påfvedömet?. Det kejserliga brefvet andas en viss sorgsenhet; den begäran om understöd, som en så mäktig monark som fransmännens kejsare, ställer till en försvarslös gubbe, har gjort ett lifligt intryck på påfven. KejsarenX, sade han till sina ministrar, ?befinner sig inför händelser, som han ej kan beherreka; hans afsigter äro goda, han bör ej sakna vårt understöd. Vi skola bedja om att det må vera tillräckligt; vi skola äfven bedja för honom, för Frankrike och för kyrkan?. Påfvediömets ställning till Tuilerihofvet antager således en förtrolig karakter, som den hittills ej haft. Hvarthän skall denna enighet leda, och huru skall det gå med kyrkan och påfvedömet, när de efter Septemberkonventionens utförande befinna sig gentemot Italien? Dessa frågor skulle föra mig för längt, och jag vill endast för: eder redogöra för förhållandet i Rom och. säga er, hvad som kommer att ske, när staden Rom öfverlåtes åt sig sjelf. Rom håller . af påfven. Det finnes ingen romare, som ej känner sig smickrad öfver att hafva påfvedömet, öfver hvilket han är stolt, och likväl skall Rom förena sig med Italien, skulle. det än derför förlora påfvedömet. Detta kommer sig af minnena om det gamla Rom, äfven af landets dåliga förvaltning, af denl. italienska propagandan och de politiska svårigheter, i hvilka folk och regering befinna sig, Jag försäkrar er, att den italienska andan här genomträngt alla klasser. Männen i Trastevere, såväl som af bourgeoisien, vilja, att Rom skall bli Italiens hufvudstad. Detta smickrar deras stolthet. Då man vet detta och fäster afseende vid den betydel rn . a alternativet är ett helt annat: antingen fred