Aftonbladet – 23 augusti 1866, sida 3

TEATER. Kristiania Folketeaters personal har redar utvecklat mycken verksamhet och omvex ling under sin korta vistelse här. Utom et ar norska sångspel En gammel Fordring och is Til Scters har repertoiren upptagi stycken at Heiberg, Bögh, m. fl., och i gå hade man tillfälle att för första gången Stockholm från scenen fröjdas af Wessel: gamla odödliga Kjerlighed uden Strömper. säkert en ibland den nyare tidens ypperste och mest dräpande parodier. Ty det är e blott ett enskildt misslyckadt sorgespel som här förlöjligas (man har ansett Brun: Zarine (1772) som det närmast åsyftade). utan författaren har med den skarpaste blick uppfattat och med. den mest slående bumoristik utekrattat hela den urartade franska tragediens många svagheter och fel. särdeles sådana dessa gestaltat sig hos en: andia, tredje hand imiterande skola. Iirår början till slut glänser det ?comisk tragiska? sorgespelet af de kostligaste situationer. de roligaste parodieringar, hviikas mångfalc och finhet dock stundom göra dem mindre märkbara för den icke med den gamla tra geaien förtrogna. Anda uppifrån ödet? ända ned till de obetydligaste bipersonerna, från slitsingen mellan pligter? till de lång dragna liknelserna, är allt utoch invändt. allt parodieradt. Man skulle kunna skrifve en hel afhandling, om man ville framlägga och skärskåda alla de drag af spelande ironi, af lysande qvickhet, som genomblixtra det Wesselska stycket. Men som vi ej kunna detta, hänvisa vi till det sjelft, hels det af de norska skådespelaine äåtergifves ganska ti lfredsställan ie. Synnerligast syn tes oss fru Svendsen (Grete) och hr Nör gaard (Johan) särdeles väl ha uppfattat de högparo siska, som måste inläggas i spele: och deklamationen, om dessa skoa görs åsyftad verkan. Också skörda e de upp repadt bifall, ett bifall, som stegrade sig till ett homeriskt löje vid den befängdr slutscenen, i alla hänseenden styckets glans. punkt, hvars hemlighet vi dock ej vilja för. råda för blifvande åskådare, som ej redar känna dera. — Tvenne af Heibergs qvicke och underhållande monologer Nej och Ja ha med mycken förtjenst gifvits af h Clausen, som sördeles för sitt goda föredrag af kupletterna tillvunnit sig högt bifall, må hända till en deläfven derför att hans utta! gör honom fullkomligt begriplig äfven fön den i språket alldeles oinvigde. Föröfrig kunna vi i etta hänseende tryggt försäkra att ingen person med någon bildning skal behöfva anstränga sig mycket för att fatt