Aftonbladet – 22 augusti 1866, sida 2

han hade aldrig förr rätt uppskattat hennes värde, tänkte han. Men han behöll dessa känslor för sig sjelf, hvilket var ett ganska aktningsvärdt bemödande af den, som vanligen lät hela verlden se hvad som föregick inom honom, så klart som om han haft ett fönster i sitt bröst. Han stod och såg på huru mr Gibson hjelpte Molly in i vagnen, såg huru hon genom tårarne svagt smålog emot honom. Han steg upp på fotsteget, tog hennes hand och kysste den, men då han försökte i ord uttala sin tacksamhet, var det slut med nans sjelfbeherrskning, och så snart han åter stod på marken, ropade mr Gibson åt kusken att köra. Och så lemnade Molly Hamley Hall. Mr Gibson red stundom fram till vagnen och yttrade några uppmuntrande ord eller någon obetydlig anmärkning, som var nog för att uppehålla Mollys mod. Då man närmade sig Hollingford, satte han sporrarne i hästens sidor, för att bereda sin hustru att emottaga dottern. Han gaf några hastiga, befallande tillsägelser, och när Molly kom var hennes rum ordnadt och hennes styfmor färdig att mottaga henne med öppna armar, ty det var så ödsligt då ingen af hennes söta flickor, som hon kallade dem, var hemma. Kors, min söta Molly, detta var ett oväntadt nöje! Det är inte längre sedan än i morse som jag sade till pappa: När tror du vi få hem vår snälla Molly igen? Han sade just ingenting — han säger inte mycket, som du vet, men jag är viss på att han genast tänkte på att göra mig denna angenäma öfverraskning. Du har blifvit litet — ja, hvad skall jag kalla det? Jag kommer ibåg hvad en af våra skalder säSN O, kalla henne ljus, i blek! Och derre säga vi ej att du är blek.