Aftonbladet – 21 augusti 1866, sida 3

alerkalliad. ESSEN väsende. (Slut från fredagsbl.) Öfver auktionen må, i likhet med hvad för alla öfriga utmätningsåtgärder finnes stadgadt, besvär inom 14 dagar från auktionsdagen hos konungens befallningshafvande anföras; hvarjemte äfven köpeskillingen dessförinnan skall vara till auktionsförrättaren inbetald. Då liqvid af köpeskilling icke onödigtvis till förfång för såväl borgenär som gäldenär bör få uppehållas, deremot med nu gällande författningar någon garanti icke förefinnes, påkallas följande nya stadganden: . 1:o. Att derest klaganden öfver auktionsförrättning icke inom tre veckor efter auktionsdagen hos förrättningsmannen styrker det besvär blifvit anförda, densamma vunnit laga kraft. å Att i den resolution konungens befallningshafvande meddelar på besvären, klaganden om denna sin skyldighet underrättas. 3:0o. Det liqviden skall af exekutor verkställas sednast två månader efter auktionen, deresti öfrigt icke något laga hinder möter. 8:o. Det inträfiar ofta att fordringsegare, efter det utslag blifvit för verkställighet aflemnadt och äfven sedan utmätning skett, lemnar gäldenären anstånd, än på bestämd, än på obestämd tid, allt under det utslaget fortfarande qvarstannar hos exekutor och följaktligen mäste i hans diarium balanseras. Komiterade betvifla visserligen att exekutor har åliggande underkasta sig den risk och det besvär, som for honom blir en oundgänglig följd af en dylik åtgärd; men, då tankarne, i saknad af ett stadgande huru i dylika fall bör förfaras, äro delade, anse komiterade att ett sådant är af behofvet påkalladt, sålunda att då, efter utslags aflemnande till verkställighet, fordringsegare vill meddela gäldenär anstånd, sådant icke bör kunna. ske, med mindre utslaget af fordringsegaren återtages med erläggande af alla dittills påkomna kostnader, i följd hvaraf ock all verkan af derförut tilläfventyrs vidtagna verkställighetsåtgärder upp: hörde. Vill icke fordringsegaren underkasta sig detta, skulle utmätningsoch öfriga deraf härflytande åtgärder i författningsenlig ordning fullföljas. 9:o. Bland beslut, hvilka som grund för utmätning förekomma, äro äfven de vilkorliga resolutioner rörande auktionsfordringar, hvilka konungens befallningshafvande enligt k. förordningen den 10 Juni 1841 eger meddela. Såvidt komiterade ha sig bekant, är detta det enda fall, deruti lagligen slika resolutioner kunna meddelas, och likvisst lemnas af de flesta, om icke alla, konungens befallningshafvandes s. k. tergalresolutioner för åtskilliga andra kraf, såsom t. ex. hypoteksbankers och hypoteksföreningarnes oguldne räntor, landtmätarearfvoden m. m. Orsaken till stadgandet rörande auktionsfordringar torde uteslutande vara att söka deruti, att man önskat bespara gäldenärerna den högre lagsökningskostnaden, som skulle för dem uppstå, derest lagens stadgande i 2 kap. 1 utsökningsIken oförändradt mot dem tillämpades, hvilket torde få anses bevisadt af förordningens stadsande derom att, derest gäldenär mot krafvet gör nvändning och målet förthy kommer att fortgå vå sätt eljest i allmänhet är föreskrifvet, kostraderna icke må blifva större än om den vilkoriga resolutionen icke blitvit gifven; ett vilkor, om dock blifvit upphäfdt genom k. förordninsen den 6 Oktober 1848. Säkert är emellertid, utt dylika, resolutioner äro lika litet gagnande ör fordringsegaren som för gäldenären och betämdt medförande ökade kostnader för endera if dem, samt ett dubbelt besvär och tidsuppofting för exekutor, derest invändning mot krafvet res. Det är för öfrigt föga tilifredsställande r rättsbegreppet, att utmätning skyndsammare all kunna erhållas för en räkning än för en af säldenären undertecknad, bevittnad och förfalen skuldförbindelse. Vill man bespara gäldenäen en obehöflig utgift, så sker sädant säkrast ;enom att, förr än utmätningsförsök göres, delvifva honom lagsökningen, genom kommunikaions-resolutioner, då han, erinrad om skulden, vars tillvaro han tilläfventyrs glömt, blir i tillälle att, utan vidare kostnad än lösen för resoutionen och ersättning för kommunikationsjesväret, betala fordrade beloppet. Komiterade ro alltså, att såväl upphäfvande afk. förordninen den 10 Juni 1841, som förbud mot medlelande af s. k. tergal-resolutioner, skulle verka ill åstadkommande af reda i utsökningsväsendet . ch besparing för såväl fordringsegaren som gäl. lenären. 10:0. Vid 1865 års landtstatsmöte uttrycktes nhälligt den åsigt, att underexekutorsbefattninen på landet borde från kronofogdarne helt och ållet skiljas samt öfverflyttas på länsmännen. sandtstatens opinion i denna fråza är följaktli! en redan tydligt och bestämdt uttryckt; men då l! ensamma står i det innerligaste sammanhang l: red det ämne vi nu behandlat, ha vi ansett oss ; ke kunna eller böra uraktlåta att äfven nu vid-, öra den, för att, dels derigenom, dels genom. en diskussion vid blifvande landtstatsmöte, som etta vårt yttrande torde framkalla, få vigten af enna reform framhållen och bevisad. ! Mängden och den olika beskaffenhet af de ronofogdarne åliggande skyldigheter äro för varje landtstatstjensteman alltför väl bekanta, ör att här behöfva närmare påpekas, och för var och en annan kan kännedom derom vinnas enom studerande af 1855 års instruktion; alltog — de äro så många, att alla omöjligen unna af honom personligen fullgöras; han måte alltså anlita länsmannens biträde, och är etta i de allraflesta fall förhållandet med utvätningsärendena; men för hvarje af länsmanen begången försummelse, som knn föranleda ll förlust för fordringsegaren, är kronofogden nsvarig. Sådant är orimligt, så mycket mera som läns , van icke har skyldighet ställa uppbördsborgen. Jå länsmannen 1 de allra flesta fall handlägger tmätningsärendena inom sitt distrikt samt på ! rund af landshöfdinge-instruktionen numera kan f konungens befallningshafvande direkt uppdrar : as utmätningsförrättningar, hvilket innebär ett rkännande af principen om det rätta derutinan, att länsmannen är exekutor, så torde häraf ölja att han bör hafva befattningen odelad, varigenom fordringsegares säkerhet blir vida l: ättre tillgodosedd, då han i allo får med läns-: annen att göra — dervid dock förutsättes det undgängliga vilkor att länsman, i likhet med ronofogde och hvarje annan uppbördsman, stäler uppbördsborgen, ett vilkor, hvars befogenhet fven blifvit af landtstatsmötets medlemmar enälligt vitsordadt och erkändt. Fördelarne af en dylik anordning blifva: 1:0. För staten. a) Att kronofogdarne få en mindre uppbörd ch endast af statens och af densamma till allnänna verk och inrättningar anslagna medel, vilket medförer en vida större trygghet, än som mm fak ållandat 12 hann nfanda an 9 Eomite-u:låtande om utmätningsÅ