Aftonbladet – 18 augusti 1866, sida 2

och fortfor med sitt klagande utrop af: Maman, Maman!? Ju högljuddare hans klagan blef, desto snarare tycktes hennes medvetande återkomma, ehuru ej fullkomligt. Händerna rörde sig, läpparne darrade, men hon öppnade ej ögonen, under hvars slutna ögonlock ett par stora tårar rullade fram. Molly stödde hennes huivud mot sitt bröst och de försökte att gifva henne vin, som hon ej ville svälja, och vatten, som hon ej vägrade att roitaga. Slutligen försökte hon att tala. För mig härifrån? sade hon, till ett mörkt rum. Lemna mig ensam.? Molly och de öfriga qvinnorna lyttade upp henne och buro henne in i det bästa sofrummet i huset och lade henne på sängen, samt nedfållde både gardinerna och jalusierna för att utestänga det redan försvinnande dagsljuset. Hon var nästan som en liflös kropp, hon också, ty hon hvarken underlättade hvad man företog sig med henne eller gjorde motstånd deremot. Men just då Molly skulle lemna rummet, anade hon mera än hörde att Aimbe sade till henne: Mat — mjölk och bröd för barnet. Men då de sökte förmå henne sjelf att äta något, vände hon sig rysande mot väggen, utan att dock säga ett ord. I brådskan hade gossen blifvit lemnad hos Robinson och squiren. Af någon okänd, men lycklig orsak, hade barnet genast fattat en häftig motvilja för Robinsons rödbrusiga ansigte och grofva röst, samt visat sin farfader ett afgjordt företräde. Då Molly kom ned satt squiren och matade gossen, lugn och med ett gladare uttryck i sitt ansigte än förut under alla dessa sorgliga dagar. Gossen vände sig emellanåt om för att med ord och åtbörder visa sitt misshag öf