Aftonbladet – 18 augusti 1866, sida 2

I detta ögonblick öppnades dörren sakta och en späd qvinnofigur, klädd i en grå klädning och vära att falla till golfvet af trötthet, stod midt ibland dem. ?Ni är Molly?, sade hon till denna, ty hon såg icke squiren straxt. ?Det fruntimmer som skref till mig. Han talade om er ibland. Ni skall eökert låta mig gå till honom. Molly svarade ej, men i sådana stunder tala blickar högtidligare, begripligare än ord. Aim6e förstod genast detta språk! Hon sade blott: ?Han är icke — o, min make — min make!? Hon vacklade, hennes armar släppte barnet, soa började skrika, och mottogs i sin farfaders famn, just som Aimee sanslös föll till golfvet. ?Maman! Maman!? skrek den lille och sparkade och slog med händer och fötter för att blifva fri och komma tillbaka till modren. Han arbetade så kraftigt att squiren måste sätta honom ned på golfvet och låta honom krypa fram till den efter utseendet liflösa unga qvinnan, hvars hufvud uppehölls af Molly, under det Robinson rusade bort för att hemta vatten, vin och flera qvinliga hjelparinnor. i Stackars liten! stackars liten!? sade equiren, böjde sig öfver henne och gret, denna gång öfver hennes sorg. : Hon är bra ung, Molly, och måtte älskat honom bra mycket.? ?Derom är intet tvifvel?, sade Molly hastigt. Hon upplöste och aftog Aim6es hatt, hennes nötta, men nätt lagade handskar. Det bleka, oskyldiga ansigtet beskuggades nu blott af det rika svarta håret; de små händerna voro icke hvita, men fina, och buro ingen annan ring än vigselringen. Barnet grep med sina små fingrar om hennes, kröp så nära som möjligt intill henne