Aftonbladet – 18 augusti 1866, sida 2

tillbringa de få timmar af natten som skulle förgå innan diligensen till Birmingham afgick. Hon hvilade eller vakade på soffan i madame Paulines förmak, ty gästrum fanns ej i hennes trånga bostad, och den vänliga värdinvan kom i god tid in med en kopp varmt kaffe åt modren och en ?soupe blanche? åt barnet. Och derpå reste de, begåfvo sig ut i vida verlden, allena, obeskyddade, blott tänkande på, sökande efter honom? som för dem båda var allt i allo. Aimee ihågkom namnet på den by, vid hvilken Osborne ofta sagt sig bruka stiga ur för att derifrån gå till fots, till Hamley, och ehuru hon visst aldrig kunnat skrifva det främmande, hårda ordet, kunde hon dock tydligt, ehuru långsamt uttala det, då hon på bruteu engelska frågade kusken huru snart man skulle änlända dit. Icke före klockan fyra. Ack! Och hvad kunde ej inträffa innan dess! En gång hos honom blott, skulle hon ingenting frukta; hon var viss på att kunna rädda honom; men hvad kunde ej hända innan hon fick omge honom med sina ömma omsorger? Hon var i många afseenden ganska klok och energisk, ehuru i andra fall så ytterst barnslig och okunnig. Hon hade snart fattat sitt beslut och uppgjort buru hon skulle handla, sedan hon vid Feversham lemnat diligensen. Hoh begärde der strax en vägvisare till Hamley Hall, som tillika kunde bära hennes kappsäck. Hamley Hall?? sade värdshusvärden. Det är mycket ledsamt der just nu.? Ja, jag vet, jag vet?, svarade hon hastigt och skyndade att följa vägvisaren, som satt hennes kappsäck på en liten dragkärra och redan begitvit sig af. Han gick fort och hon var nära att förlora andan vid att följa honom och dertill bära det sofvande