Aftonbladet – 16 augusti 1866, sida 2

Osborne mera, om ej den lille här blir kal lad Osborne; vi skola hafva honom hit ock skaffa honom en sköterska och ge hans mor hvad hon behöfver för att kunna lefva be kymmerfritt i sitt eget land. Jag skal gömma det här papperet, Molly. Det va snällt af er att söka rätt på det — Osborne Hamley! Oca med Guds hjelp skall har aldrig höra ett ondt ord af mig — aldrig. O min Osborne, min Osborne! Vet du huru hvarje hårdt ord jag talte till dig, nu ligger tungt och bittert på mitt hjerta? Vet du nu huru jag älskade dig? Min son — min son! Af tonen i de bref Molly genomläst kände hon sig föga böjd att tro det modren så lätt, som squiren tycktes antaga, skulle sam: tycka att skiljas från sitt barn. Brefven röjde kanske föga verldsklokhet, och derpå tänkte Molly ej, men ur hvarje .rad talade ett hjerta fullt af kärlek. Emellertid yttrade icke Molly sina tvifvel just nu; i stället talade hon mycket om den lille Stephen Roger Osborne Hamleys sannolika behag och fullkomligheter. Hon lät squiren uttömma sig i undran och gissningar, hjelpte honom med de sednare, och med sin ofullkomliga kännedom om sanna förhållandet, uppgjorde båda de besynnerligaste, mest fantastiska och otroligaste historier, stundom dock närmande sig verkligheten mera än man skulle tro. Och så gick den dagen och aftonen kom. De personer, som kunde ega anspråk på att blifva bjudna på begrafningen voro ganska få, och mr Gibson jemte squirens notarie hade åtagit sig detta bestyr jemte andra för likfärden nödiga anordningar. Men då mr Gibson kom, tidigt på morgonen efter den dag, hvars tilldragelse vi nyss beskrifvit, påminte Molly honom om hvad han