Aftonbladet – 13 augusti 1866, sida 2

EKORRE Garibaldis ställning under kri:et. Times korrespondent i Milano yttrar härom i ett bref för den 4:de dennes följande: Det sår, som Garibaldi erhöll den 3:dje Juli, är nu botadt, och han har åter suttit ill häst, men hans gamla sår har på sista iden besvärat honom, förmodligen till följd af hettan och de starka kroppsansträngninarne, hvartill man väl äfven torde kunna lägga oro och själansträngning. Garibaldis ställning under detta fälttåg har variti hög oradsvår, och det skulle icke förundra mig, om jag finge höra yttras, att hans rykte lidit deraf; i alla händelser anser jag för min del, att han ingalunda förskyllat någonting sådant, ehuru det sannolikt finnes persoer som Önskat en sådan utgång och sökt att framkalla den. Det förundransvärda är, ett han kunnat åstadkomma så mycket som hen gjort, i betraktande af de medel man ställt till hans förfogande. Om han kunnat utvälja de gamla soldaterna och de bästa rekryterna ur den sammanrafsade kår om 40,000 man, som blifvit ställd under hans befäl, skulle han haft en både mera lättstyrd och mera verksam truppstyrka. För den stora kåren har han icke haft en tredjedel af det erforderliga antalet officerare, och af dem han har är det endast en del som känner gin pligt och är i stånd att föra ett befäl. Om de stora bristerna i allt som hör till sjukvården, förplägningen m. m. ha vi förut talat. Man måste erinra sig, att kriget kom temligen plötslig, att en hel hop måste göras i största hast för att komplettera den reguliera armåns styrka, och att 40,000 rekryter är en stor styrka, åt hvilken officerare, vapen och utrustning måste anskaffas inom några få veckor. Det är för öfrigt många som tro, att det fanns föga god vilja att hjelpa dem, att de militära myndigheterna icke sågo de frivilliga med biida ögon och att en eller annan bland de högre be fälhafvarne icke skulle ogerna sett att Garibaldi kommit till korta. Vare dermed huru som helst, så synes det mig i aila händelser vara snart sagdt ett mord att skicka än, som äro beväpnade med bössor föga bättre än gamla muskedunder, att strida mot Österrikes Tyrolerskyttar.... Hvad Garibaldi angår, så har han, illa understödd af styrelsen och med en trupp, af hvilken en stor del var allt annat än soldatmessig, funnit det nödvändigt att förena klokhet med mod, mera än fom måhända annars är haps sed. Han har icke spart sig sjelf, men med sådan materiel, eom bestods honom, kunde han icke komme fort. Efter hvad allmänt påstås, skola emellertid, efter slaget vid Custozza, flera af dem som visat sig föga angelägna att hjelpa honom, varit glada stt få tillegna sig hans bistånd. Han har gått stadigt sin väg framåt, uppmanande regeringen att lemna hvad som var oundgängligen nödvändigt för hans soldater, men utan att beklaga sig, tålig och ständigt görande det bästa han kunde af den ställning i hvilken han befann sig. Han måste ha känt att denna ställning till största delen var en falsk ställning, eftersom han, med det stora rykte han hade att uppehålla, helt plötsligt blef ställd i spetsen för en illa beväpnad odiseiplinerad och oöfvad skara. Likvål förlorade han hvarken sin sjelfförtröstan eller försummade sin pligt, och på detta sätt har ben undvikit svårare olyckor och äfven vunnit segrar. Detta krig har redan krossat åtekilliga falska storheter; men Garibaldis anseende, grundadt ännu mera på hans mo: raliska egenskaper än på hans militära framgångar, är för djupt rotadt för att på sådant sätt blifva omstörtadt.?