Aftonbladet – 13 augusti 1866, sida 2

Den gamles läppar rörde sig; det såg ut som han sagt: Säg mig allt — alltsammans.? Och Molly förstod de outtalade orden. Han sade att hans hustru var en go? och förträfflig qvinna och att han älskade henne ömt, men att bon var fransyska och katolik, och — åter en frågande blick på fadern — ?och hon hade fordom varit i tjenst hos någon som han kände. Det var allt hvad han sade, men han gaf mig hennes adress uppskrifven på ett papper, som jag förvarat derhemma.? Godt, godt! Det är alltsammans förbi nu?, klagade squiren. ?Allt är förbi. Borta — borta för alltid. Vi skola ej klandra honom — nej! Men jag önskar han hade sagt mig det. Att han och jag skulle lefva under samma tak och med en sådan hemhemlighet outtalad! Det förundrar mig icke nu — ingenting bör förundra oss, ty man kan ej läsa i andras bjerten. Gift! Och vi, som voro tillsammans så länge — åto vid sammä bord! Och jag — jag sade honom allting! För mycket, ty jag lade ej band på min häftighet inför honom. Gift! Ochi flera ir! O, Osborne, Osborne! du borde sagt mig detta!? Ja, det borde han!4 sade mr Gibson. Men han visste väl hwu mycket ni skulle ngilla hans v 1, Han börde dock i alla fall sagt er detta.ft Hvad vet ni derom, sir?4 sade squiren skarpt. Ni vet ej på hvad fot vi stodo med hvarandra. Det var icke något förroende oss emella2, ingen hjertlighet. Jag var ond på honom många gånger, ond för let han var tyst och tråkig, stackars gosse — huru kunde han vara annat med en såli lan tyngd på sinnet! Men jag tål ej att nan kommer och dömer mellan mig och ;