Aftonbladet – 11 augusti 1866, sida 3

tid, der Boöthius suttit fången och filosoferat och der man i en kyrka — tänk så ammalromantiskt — bevarar Rolands lans. vilken betydelsefull roll i civilisationens historia hafva icke dessa öfre Italiens universiteter. — Pavia, Padua, Pisa, Bologna — spelat. Det var här den akademiska, lärda magnificensen och sjelfständigheten utbildade sig och skaffade, genom särskilda lagar, frihet och aktning åt forskningens och vetenskapens fredliga yrken. Och hvilken sällsam kontrast möter oss också icke här. Just i samma öfre Italien ligga en mängd slagfält, på hvilka staternas och folkens öden mer än en gång afgjorts genom det blodiga våldets hand. Vid Pavia stod det namnkunniga fältslag, i hvilket Carl X tog Frans I af Fravkrike till fånga. Novi, Marengo, Lodi ligga alldeles i närheten, Mantua erinrar om mera än en blodig dag, Novara, beryktadt i nyaste tid, passerade jag på vägen från Turin till Milano, liksom Magenta litet högre upp ligger Solferino och icke långt derifrån; åt söder, Custozza; hvilka namn, hvilka blodiga skiften bära de ej vittne om. Vid Pavia passerade tåget den mörkgröna Ticino, som kommer från Lago Maggiore, nära Valenza Po, i sin dyiga bädd, som den småvingom byggt så högt upp att det omgifvande landet nu ligger lägre än floden, hvilket är en fördelaktig omständighet. Jag har redan förut beskrifvit för dig det lombardiska landskapet. Ju längre söderut vi ilade, destomera tilltog vinodlingen, och rankorna hängde här i rika festoner på i kors skurna käppar eller spalierer. Jag hade denna gången satt mig riktigt, d. v. s. baklänges, i kupen och på rätta sidan, hvilket icke alltid händer i brådskan, och fick sköna utsigter hela vägen. Jag vill i parentes nämna, att midt emot mig satt ett fruntimmer, som, då hon steg in i kupån, tycktes ha en vanlig sykorg på armn, men ur hvilken, när hon lättade på locket, stucko upp hufvudena af två stora hvita höns. De hade mycket yfviga toffsar öfver hjessan, likasom de små hvita bologneserhundarne, och blickade omkring sig, såsom det tycktes, med ytterst ansträngd läraktighet, förmodligen för att dra så stor nytta af resan som möjligt. Men som dagen var varm, hände det att de slutligen somnade, med helsen förtroligt öfver hvarandra. Då vägen bröt in öfver Appenninerna blef landskapet vildt pittoreskt. Bruna höjder, en bäck, som borrat sig djupt ned mellan klipporna, mörka, långa tunnelar och hvälfda broar öfver smala raviner, med branta bräddar. : Med Appenninernas namn äro vi i norden äfven vana tänka oss röfvare i spetsiga hattar. Men jernvägarne hafva betydligt ruinerat röfrarne. I mån som bergen började sänka sig åt hafvet i Genuas grannskap blef landskapet ytterst färgrikt och skönt. Vinrankor, spetsigt skurna, glänsande kullar vid sidan och bakom hvarandra, sköna villor och gamla gråa torn. Plötsligt öppnade sig förgrunden och man såg hafvet och Genuas terrasser. Mare, mare! skrek engosse och klappade händerna, och jag tyckte att jag kände en fläkt af dess friskhet tränga in i den dammuppfyllda vaggonen. Andrea Dorias palats och Kristoffer Columbi staty är det första, som möter en från landsidan ankommande i Genua. Och nu skall jag hvila mig litet innan jag beger mig ut. Kanske du emellertid vill veta huru jag är logerad? I ett f. d. palats, med marmorgolf och trappor, djupa, tunga rum med dörrmålningar, högt upp, jag tror visst våningen under takkanten — jag har sjelt så begärt — med en vidsträckt utsigt rundtomkring och ett förfärligt buller nedanför. Jag ser amfiteatraliska rundningar, kring hvilka — dels spridda — husen stiga öfver hvarandra, i grått, rödt och gult. Till höger gröna kullar med fästningsverk, och ännu högre upp berg, som också äro befästade. Nedanför mig ligger hamnen, uppfylld af en mörk mastskog och midt emot, på en liten utskjutande, med ett fästningsverk kringbygd, klippa, ett ståtligt fyrtorn, der bakom i fjerran; blå berg och längst till venster öppna hafvet — Medelhafvet. Nedanföre stimma bärare och åkare i oändlighet. Här ligga upplagsmagasinerna vid stranden. Jag ser menniskorna på hufvudet. Midt på gatan, under mina fönster, är ett stort mörkt hål med en stege, som leder till för mig okända underjordiska reioner. En åsna hörs skria och öfverrösta ela sorlet. Det är ett alldeles förfärligt skri, må du tro, och riktigt åsneaktigt. Det låter som den ynkligaste klagoutgjutelse öfver någonting mycket tragiskt och omoraliskt, som just för ögonblicket drabbat den olycklige skriande, och då säkert detta alls icke är fallet, så är det ju sne aktigt att skria på sådant sätt. Åsnan skriar, heter det i ABC-boken, och den har deri mera rätt än den sjelf vet om. Men hu förargar det mig äfven att jag uppehållit mig så länge vid en åsna. Sednare på qvällen. Jag har suttit vid det öppna fönstret och andats in litet frisk luft, som kom med några fläktar från sjön. Annars tycks här vara ett afrikanskt klimat. Som du vet ligga Liguriska vikens bergsstränder vända mot söder, uppfånga alltså i fullt mått middagssolens strålar och detta är troligen orsaken hvarföre man i trakten kring Genua här och der finner en tropisk vegetation. Det har mörknat och fyrtornets eld blänker i reguliera andetag. Nedanför mig ser jog ännu menniskor promenera på den smala och höga hamnterrassen, en 748 fot lång och 20 fot bred plattform, byggd helt och hållet af hvit marmor. Så har jag varit nere i matsalen och gjort bekantskap med en fransman, som i dag kommit från Lago di Como. Mannen är apotekare och orleanist. Napoleonismen och republikanismen äro honom lika förhatliga. Så berättade han, att turinarne påstå, att Garibaldi skall upprätta åt sig en monarki: Venetien—Ungern—Slavonien, hvilket vore en mer än besynnerlig sammansättning. Det bevisar dock den utomordentliga ställniog Garibaldi fortfarande innehar. Garibaldi och garibaldiska huset står i italienska folkets ögon vid sidan af dess första furstliga, och Menotti Garibaldis ställning är ej olik en tronföljares och tronpretendents. (Forts. följer.) EEE ATEN ORTERNA . (Insändt.) Frågas, om förbudet mot att med tungt lastade åkdon köra uppföre Peder Mvndes backe —