Aftonbladet – 11 augusti 1866, sida 2

han har ej ätit något sedan frukosten och nu är det ju midt i natten. Han aftog locket och lemnade skålen åt Molly, som tog den med sig och gick fram till squiren. Hon visste dock ej huru hon skulle kuona påminna honom om något så jordiskt, som behofvet af mat för honom, som var så djupt nedböjd af sorgen. Hon förde en sked med den kraftiga soppan till hans läppar och han sväljde innehållet mekaniskt. Men i nästa ögonblick sköt han undan skålen så häftigt att Molly var nära att släppa den, och sade nästan jämrande under det han pekade på bädden: Han skall aldrig mera smaka något — aldrig ! Derpå kastade han sig öfver sonens lik och började gråta så våldsamt att Molly blef rädd att han också skulle dö — att hans hjerta skulle brista der och i denna stund. Han tycktes ej mera fråga efter hennes ord, hennes tårar, hennes närvaro, än efter månskenet, som kyligt och blekt strömmade in genom det ostängda fönstret. Doktor Gibson stod bredvid dem innan hvarken Molly eller squiren anade hans ankomst. Gå ned, MollyX, sade han allvarligt, men strök hennes lockar saktaroch ömt; då Hon steg upp: -4Gå ned i matsalen, så länge. Hon gick genast, men så snart hon var I utom dörren var hennes sjelfbeherrskning alldeles försvunnen. Hon darrade af förskräckelse medan hon ilade genom de långa, af månan upplysta korridorerna. Det föreföll henne som om hon der skulle möta Osborne och höra honom förklara orsaken till sin död — uttala hvad han du kände och tänkte och hvad han önskade att hon skulle göra för dem han efterlemnst. Hon skyndade in i matsalen, gripen af fasa — blind förskräckelse för hvad som kunde vara bakom henne. Derinne fann hon bordet dukadt, ljusen tända och gamle Robinson sysselsatt att fylla några karaffiner med vin. Hon, ville brista i gråt, hon sökte nägon vrå der hon osedd kunde låfa sina upp