Aftonbladet – 11 augusti 1866, sida 2

Molly var redan ur sadeln innan mannen hunnit stiga af för att hjelpa henne. Hon stannade ej för att tänka nu, utan uppsamJade med ena handen sin långa, vida klädning, medan hon sprang uppför trapporna enom de välbekanta gångarne och korriorerna förbi flera dörrar, tills hon kom till den sista: der stannade hon och lyssnade. Dödstystnad herrskade derinne. Hon öppnade dörren: squiren satt ensam bredvid sängen, hållande den dödes hand i sin och stirrande framför sig. Han rörde sig ö han såg ej upp, då Molly inträdde. Rean långt förut hade han förstått huru det förhöll sig; och visste attingen doktor, med all sin klokhet, all sin vetenskap, kunde återgifva lifvet åt den döda kropp, som låg der framför honom. Molly närmade sig med de lättaste steg, den mest tillbakahållna andedrägt; hon sade ingenting, ty hon visste ej hvad hon skulle säga. Hon såg att den gamle ej mer hoppades något, och hvartill tjente då att tala om hennes far och förklara hans dröjsmål? Hon stod så ett ögonblick vid bans sida, tyst och stilla, men derpå knäföll hon sakta bredvid honom och satte sig slutligen vid hans fötter. Hennes närvaro kunde möjligen vara tll någon tröst; Ord voro föfänga. Han måste nödvändigt hafva märkt hennes närvaro, men det såg ej så ut. De sutto der, han på en stol, hon på golfvet bredvid den döde, men ingendera talade, ingendera rörde sig. Hon fruktade dock att hafva stört fadren i hans tysta betraktande af den döde sonens blott till hälften befäckta anlete. Aldrig hade tiden förefallit henne så omätligt lång, aldrig tystnaden så tyst, som nu. Slutligen hörde hon tunga steg långsamt närma sig mer och mer, tills de stannade utanför detta rum — ett ögonblicks tvekan och derpå ett sakta slag på dörren — Molly steg upp och öppnade. Robinson, den gamle hofmästaren, stod derutanför med en soppskål i handen. 4Gud välsigne er, miss, hviskade han, sförsök att få honom att smaka på det här;