Aftonbladet – 10 augusti 1866, sida 2

0 2 VW WIRE VILT UV IV UH Riksdagsmannavalen. I. Inom få veckor skola de första valen af svenska folkrepresentanter, utan afseende på stånd och klasser, ega rum. Attutgången af dessa val är af den allra största vigtför vår samhällsutveckling och vårt politiska lif, ligså i öppen dag, att derom knappt torde ehöfva vidlyftigt ordas. Men hvad som icke nog kraftigt kan inskärpas och upprepas, l. det är: att det är alldeles nödvändigt attl samma anda, samma patriotiska ifver och värma, som öfver hela vårt land uppenbarade sig, då representationsfrågans öde skulle afgöras och som då lyckades att genomföra den stora reformen, äfven nu mätte uppenbara sig, då det gäller att låta denna reform träda in i lifvet såsom en politisk sanning, fullständigt och följdriktigt utvecklad. Anser man sig nu kunna slumra i trygg belåtenhet öfver de nya formerna för vårt samhällelir, då händer det alltför lätt, att hela reformen stannar vid formerna, att dessa icke komma att genomträngas af eu nytt lif, och att de som äro öppna ciler hemliga fiender till de förändringar i sak och väsende, som reformen afsett, kunna från början leda tillämpninger på atvägar, hvarigenom de väntade frukterna för värt nationella, politiska och sociala lif i betydlig mån förspillas. Vi höra till dem, som önska och hoppas, att bland de närmaste frukterna af den stora reformen skall vara den, att, om än partistridigheter alltid måste ega rum, hätskheten och bitterheten mellan partierna måtte försvinna, och att genom en större enighet nationalandan må höjas och den nationella kraften stegras. Men ett vilkor för att så skall kunna ske är, att man från alla sidor fullständigt och af uppriktigt hjerta erkänner reformen, icke blott såsom it accompli, uten såsom utgångspunkten r ett nytt tidskifte i vår politiska utvecklingshistoria; att på samma gång man låter de sannt konservativa tendenser, som ha sitt naturliga berättigande, komma till ordet, så som den nya författningen afser, van likväl från början väl aktar sig för att inom den nya representstionen låta uppstå ett reaktionärt parti, som är fiend.ligt mot författniogen och hvilket ken vilja gora uirekta eller indirekia försök ett terupplifva det gamla eller i vista full ekapa en parlamentarisk praxis, som står i fuil strid med de nya förhållandena och grundlagens anda. Vi hoppas visserligen att en stor del af dem, som ända till det yttersta bekämpat reformen, skola, sedan den bittra känsla, som dess seger hos dem framkallat, hunnit lägga sig, lätteligen göra sig förtroliga u:ed en annan uppfattning och uppriktigt omfatta en ny sakernas ordning. Men en viss försigtighet torde dock till en början vara af nöden ; det ofantliga flertal af Sverges befolkning, som fordrat och genomfört reormen, som julat öfver densamma såsom ett medel till vårt lands lycka och nationella pånyttfödelse, torde icke lämpligen kunna till sina ombud utse män, som ansett densamma såsom det yttersta förderf och den värsta olycka för landet och som för så kort tid sedan högtidligt uttalat, att denna af de båda statsmakterna antagna, at nationen med oerhörd glädje helsade reform, utgör en röd fana, mot hvilken de vilja höja den blågula. Moderation mot besegrade är en skön och herrlig sak; men den blir ett svårt fel, om man drifver den så långt, att man derigenom förråder sin egen sak. Må man derföre, med all tolerans mot dem, som visat sig vara ihärdiga och konseqventa fiender till sakernas nya ordning, med all möjlig gespekt för deras talanger och karakter, dock dröja med att utse dem till representanter för den förnuftiga folkviljan, tills det nya parlamentariska lifvet fätt i någon mån rotfästa sig, tills de sjelfva hunnit visa, att de försonat sig med den nya författningen och inse, att de farhågor, som de hyst, varit ogrundade, att de hemska taflor, hvarmed de sökt skrämma sig sjelfva och andra, endast härledt sig från en lättrörlig fantasi. Af synnerligt stor vigt är, att man icke af en alldeles malplacerad grannlagenhet tillskapar någon ny art af sjelfskrifvenhet. Ryktesvis har man hört omtalas att man i åtskilliga provinser, der man haft föga anledning att antaga det ett sådant val skulle anses lämpligt, skulle, ?för skams skull? eller för att visa prof på sin stora moderation, ämna invälja landshöfdingen och biskopen till ledamöter i första kammaren. Landshöfdingarne inneha ett förtroendeembete af sådan art, att det i och för sig gör dem föga lämpliga till folkrepresentanter. Biskoparne ha alltför länge spelat en politisk roll i vårt land och derigenom blifvit aflägsnade från sitt egentliga kall och bidragit till att kyrkan blifvit pressad mellan sköldarne i den politiska striden; de ha numera sin gifna plats i kyrkomötena. Skulle man nu vid de första valen mera allmänt företaga sig att i första kammaren invälja landshöfdingar och biskopar, så skulle derigenom myeket lätt ett slags häfd kunna utveckla sig, som gjorde att man icke utan ogrannlagenhet kunde förbigå dem, Om nägonstädes finnes en landshöfding eller prelat, som genom sannt konstitutionelt uppfattningssätt och en framstående parlamentarisk förmåga företrädesvis lämpar sig till att vara folkrepresentant, må man då undantagsvis välja honom, icke till följd af, utan oaktadt det embete han innehar; men må landstingsmännen väl akta sig för att af falska konsiderationer pätruga provinsen en representant, hvilkens hela uppfattning och grundsatser stå i strid mot befolkningens och komma ihåg, att första kammaren icke är ämnad till ett Pherrehus?, utan till en kammare af v.rkliga folkrepresentanter lika väl som den andra, Hvad man i främsta rummet bör kunna fordra af valmännen till andra kammaren är att de genast ifrån början kasta ifrån sig alla reminiscenser af den gamla ståndsoch klass-splittringen. Skall reformen redan nu kunna visa ett gynnsamt resultat och framee AT oo LL sägslla kg. 0