Det är icke fem minuter sedan jag hörde honom gå genom stora porten.? ?Bevare oss väl! Och just nu kom en karl ridarde från Hamley Hall och han säger att mr Osborne Hamley är död och att doktorn genast får lof att komma till squiren.? Död! Osborne Hamley död!? utropade Cyntia förskräckt. Molly hade redan lempat rummet. Hon var ute på gården, nere vid stellet, der budbäraren höll på sin löddriga häst, belyst ef skenet från en lanterna, som någon af betjeningen lemnat på tröskeln till stallet i förskräckelsen öfver den sorgliga nyheten. Molly gick fram till mannen, scm ej såg henne, ty hans tankar voro qvar vid Hamley och det uppträde han der bevitinat. Hon lade handen på hästens löddriga hals, Ryttaren spratt till och utropade: Kommer doktorn, miss?? Ty vidljuset af lanternan kunde han se hvem som stod der. Hen är död — är det icke så?? frågade Molly sakta. Jog fruktar det — efter hvad de sade, var det väl icke något tvifvel derom. Men det kunde ju vara en möjlighet! Jag har ridit i sporrsträck. Kommer doktorn, miss ?? Han har gått ut. Man söker honom visst öfver allt. Jag skall gå sjelf. Ack! Den stackars, stackars squiren! Hon skyndade tillbaka och gick in i köket för ait få tala vid någon af tjenstfolket; men ingen af dem visste mera än hon sjelf. Ingen hade ens hört att någon gålt porten, hvilket af Cyntias skarpa öra tydigt uppfattats. Molly sprang upp i förmaset, der hon fann sin styfmor, ytterl gt förimdrad öfver det ovanliga larmet i nedra råningen. ?Hvad står på, Molly? Så dödsblek du ir, barn.?