FTOCEHOLM den 9 Avg. 1 Å Landstingen och folkskolan. ; IL De här anförda dragen torde vara nogl. för a:t visa, huru en del landsting fattat sin . pligt och rätt i förhållande till folkskolan. Man är tacksam för allt hvad regering, ständer och äfven domkapitel sökt göra för folkskolan, men man känner och i handling erkänner, att det är oändligen mycket, som man har att göra sjelf på den kommunala sjelfstyrelsens väg. Man tvekar till och med icke, att vid sidan af de uppoffringar, som af riksdagsombuden beslutas för att genom centralmyndigheten komma folkskolan till gedo, i och genom landstingen börja beträda en ny sjelfbeskatiningsbana. Man gifver genom de anförda landstingsbesluten och åtgärderna tydligt tillkänna, att statsmakternas och ceutralmyndighetens uppoffringar och åtgärder icke förslå, huru stora och ingripande de än i sednare år alltmer och mer blifvit. Man finner sig inom de särekilda länen ovilkorligt drifven att antingen samverka med de nämnda myndigheterna eller ock rent af verka på egen hand i de fall, der dessa myndigheters verksamhet icke räcker till. Men denna dubbla och flerdubbla verksamhet på skilda håll för samma ändamål mäste förr eller sednare föra till den frågan, hvilken bör gränsen för dessa särskilda verksamhetskretsar vara? Skell både staten och den kommunala sjelfstyrelsen tillgodose lärarebildningen? Skola begge dessa makter ordna och underhålla en folkskoleinspektion? Skola begge syssla med till handahållande af skolmateriel? Skola begge bestämma om ordningen och uppfattningen i fråga om de särskilda läroämnenas behandling ivom folkskolan? När frågan gäller allmänt väl, kunna icke nog många krafter sättas i rörelse, skulle härpå i allmänhet kunna svaras. Men å andra sidan är dock klart att, äfven då det gäller allmänt väl, de särskilda verksamhetskretsarne kunna komma att trassla in sig med hvarandra eller beröra hvarandra så att friktion kan uppstå och hvarjehanda krafter derigenom onyttigtvis förbrukas. Nu är det visserligen icke kommet derhän hos oss, och det torde ännu dröja länge, ionan det derhän kommer. Ty, om t. ex. centralmakten skulle syssla med en och an nan sak, i hvilken den i följd ef sin natur föga förmår i jemförelse med de kommunala sjeifstyrelsekretsarne, t. ex. i fråga om tillhandahållande af skolmateriel och i vissa fall äfven i fråga om skolinspektionens kraftiga och snabba ivgrivande på ort och ställe, så är väl faran af kraftförluster eller onyttigt bortkastadt arbete dervid ännu icke så betydlig, ehuru hos ett fattigt folk allt sådant bör så mycket, som möjligt undvikas, Men all utveckling går nuraera, såsom vi alla dagligen erfara, mycket fort. Innan man vet deraf, kan systemet, om vi så skola uttrycka oss, befinnas vara inveckladt; och det kan således endast vara nyttigt, att man ju förr desto hellre söker göra for sig klart, hur man önskar :ig de särskilda verksam hetskretsarnes samverkan och förhållande till hvarandra ordnadt. Det har här ofvan blifvit visadt, huru landstingen redan börjat ingripa på områden, som hittills tyckts, om icke de jure så dock de facto, tillhöra staten och kyrkan. Så hafva vissa landsting, såsom nyss nämn des, börjat medverka till lärarebildningens befrämjande, dels genom att bereda kurser för folkskollärarne i allmänhet, dels gencm att bereda blifvande småskolelärare och lärarinnnor tillfälle till undervisning för deras yrke. Denna vissa landstings åtgärd har helsats med bifall. Sådan lärarebildningen är, sådan blir skolan, sådan blir ungdomen. Det verksammeste ingripandet i den allmänna uppfostran blir derföre alltid befrämjandet af lärarebildningen. Hvad staten i detta fall hittills gjort och kunnat göra, har i följd såväl af statens som sakens natur varit ytterst otillräckligt, och måste äfven alltid så blifva. Med glädje har man derföre helsat landstingens medverkan i detta hänseende, och icke minsta glädjen ha i detta fall de som förvalta statens lärarebildningsverksamhet effarit. Man endast önskar, att landstingen måite fortfarande och allt kraftigare framgå i denna riktning. Någon sammanstötning eller korsning -med redan vidtagna åtgärder för detta ändamål kan icke uppstå, allt under förutsättning, att de af regeringen utfärdade stadgar tills vidare läggas till grund äfven för de af landstingen ordnade lärarekursernas verksamhet. Vi yttra detta icke blott med afseende på frivilhga, tillfälliga längre eller kortare Pkurser?. Vi glädja oss fastmer åt den tid, då hvarje län skall genom -landstinget erhålla sitt, at det länets beständiga skolråd, som vi tänka oss förr: eHer sednare skola komma till stånd i någon likhet med hvad Göteborgs landsting redan beslutat, öfvervakade och styrda länsseminarium. Eller. skulle väl detta vara att sträcka sina önskningar och förhoppningar alltför långt?... Men kunna väl önskningarne i detta fall öf. verskrida behofvet eller målet?....För Vvårl! del tro vi, att dylika länsseminarier skulle . verka vida starkare och till och med följd: riktigare än några statens seminarier. Hvarje l: läns skolråd bör ju alltid kunna kraftigare j upprätthålla sin lärareskola, än landets cen-: tralstyrelse kan förmå upprättbålla alla ett ! lands lärareskolor. Centralstyrelsen må nit-!s älska aldrig så varmt, den skall dock aldrig 1 kunna räcka till att med personligt deltae gande inverka så lifvande på hvarje särskild t f f r lärareskola , som hvarje särskildt läns skolråd bör kunna inverka, hvart och ett på sitt läns bildningsanstalt för lärare och lärarinnor.