Aftonbladet – 7 augusti 1866, sida 3

Istår att draga all nytta och vinst af sin ladugård. mängd kreatur i al Han gick derför upp på Billingsberget, der en I sköns ro och gamman njöto af det frodiga bete, som der plägar finnas, utvalde sig bland dem en vacker oxe, gjorde så beslag på hans frihet, och förde honom till Sanden? (ett slags kreaturstorg vid ena tullen) der han utbjöd sin behornade fånge till salu. En spekulativ ?Vadsböling? fattade genast tycke för honom, och efter nägra jemkningar köpte han oxen af den åldrige säljaren. Men, huru ofta spelar ödet oss icke sitt spratt! En granne till gubben, som var närvarande vid köpets afslutande och hvilken anade rätta förhållandet, blinkade oförmärkt åt köparen, med hvilken han var bekant, ett tecken att man borde hålla god min i elakt spel. Gubben fick nu 5 rdr i handpenning, hvarefter, sedan oxen blifvit fastbunden, de gingo att dricka köpskålen. Sedan denna temligen grundligt blifvit förtärd, tillsades gubben att leda oxen och följa säljaren till ett anvisadt ställe i staden. Men när vår ox-gubbe kommit till ett hörn af en gata anade han oråd, hvarföre han släppte sin behornade vän och toj till flykten. Hans dumhet förde honom dock i fällan, ty hunnen till tullen, der några hans bekanta stodo, stannade han, och då dessa bådo honom skyndsamt aflägsna sig, började han i stället att stoja och svärja, menande tro på, att han icke vore rädd af sig. Han var nemligen något beskänkt af den starka köpskålen. Folz samlades omkring honom, polisen kom äfven dit, och som ryktet redan spridt sig om hans oxhandel, greps han och fördes till fängelset. Dagen derpå. hölls ransakning härom, då gubben, såsom skyldig till det brott hvarför han anklagades, fe nast mnförpassades till Mariestads cellfängelse. Så sorgligt slut fick hans i början så lofvande oxhandel. En qvinsperson, hvilken stulit en häst i trakten kring Alingsås, hitkom äfven i måndags, men ridande på sin stulna Rosinante. Det egna häri väckte ett visst uppseende. Ett telegram underrättade dock vederbörande om sättet hvarpå hon förskaffat sig hästen, hvadan man var nog oartig att insätta den djerfva ryttarinnan i fängelset, G. P. — Halmstad. Några af Mellersta Hallands Umskytteafdelningar hade i söndags en sammandragning vid Risens gästgifvaregård i och för gemensamma öfningar, hvarvid en mängd allmoge från kringliggande nejd hade strömmat tillsammans. Smärre uppträden egde först rum vid gästgifvaregården Risen, föranledda deraf, att gästgifvaren icke ville utlemna bränvin. Knifvar voro redan der synliga och i verksamhet, men våldet förhindrades i tid. Emellertid föll en stark regnskur, hvilket gjorde, att folket strömmade till gästgifvaregården. Åtskilliga smärre krakel förekommo derefter; men sedan skarpskyttarne mot aftonen afmarsecherat, med undantag af öfverbefälhafvaren och 4 man, hvilka öfvertalades att stanna qvar, afreste äfven länsmannen, som ansåg sig hafva uppfyllt sin pligt. En kort stund derefter uppstod i stugan gräl och derefter ett allmänt slagsmål, hvarvid en person knifhöggs. Lugnet blef dock återstäldt, men endast för en kort stund. Den sårade sade sig misstänka gästgifvarens i Köinge son, J. Nygren, att hafva tilldelat honom knifhugget, hvilket dock skall ha varit fullkomligt misstag. Snart var åter massan i rörelse och ett förfärligt slagsmål började, hvarvid nämnde Nygren fick ett hugg i pannan, ett å armen samt en djup skåra på venstra sidan af halsen ända fram på hakan, hvarvid halspulsådern afskars. Dr Ehrengranat i Falkenberg efterskickades genast för att förbinda honom; och ehuru blodförlusten var förfärlig, så att man ansåg lifvet snart utslocknadt, lärer dock ej allt hopp vara ute om hans vederfående. Gerningsmännen äro kända och förut illa beryktade för ett rått sinnelag; många vittnen, som äsågo händelsen, finnas ock. — OÖfverbefälhafvaren, löjtn. Palm, har vitsordat, att ingen skarpskytt deltagit i dessa oordningar. — Kongelf. En djerf tjuf. Natten mellan tizdag och onsdag I förra veckan fick en i närheten af stadens kaj boende person plötsligen höra ett vid denna tid på dygnet ovanligt bnller helt nära hans bostad. Som han ännu icke var afklädd, gick han ut i porten för att)se efter hvad det kunde vara och hörde då tydligt att någon, ombord på den få steg derifrån förlöjda ångbåten Kongelf, häftigt högg eller bultade med hammare. Mannen, som hette Petrus, sprang då in till sin äkta hälft och ropade: Tag hit min bössa, så jag får ladda den; här är antingen tjufvar eller ?spögen? på ångbåten!,, Några minuter derefier gick vår Petrus med samladt mod åter ut, förnam då att bullret ombord upphört, men såg i stället en person, med ett bylte under armen helt lugnt spatsera upp mot torget, dit vår hjelte genast äfven begaf sig. Han upphann der också nattvandraren från fartyget och igenkände nu i denne en karl från samma socken som han sjelf, hvarefter följande samtal mellan dem uppstod: Nio god dag, Petrus, hur står det till med 1g Jo men, gudskelof !? ?Bor du qvar här i staden än ?? Ja men, gör jag så!? Hur mår din hustru ?? Tackar som frågar !? kvart tänker än gå sh Bent? . jag skulle hem och lägga mej.? md natt. då, Petrus ! eg 7 ermed gick nattvandraren sin väg. år ett Ggonblick fen honom, ref å aker bakom örat och gick hem till sitt, der of. den VÄTE IRes, sömn. b han snart en förträfflige Petrus ådagalade vid detta tillälle ett högst märkvärdigt sinneslugn, Han kände nom sig, att om han med ett gevär hotat tjuffen, så hade han troligen äfven gifvit denne ett kott, så att han aldrig sett dager mer, ty Perus är: ett lejon,. när han en gång kommer i faren. Men då han tillika har ett mycket ömsint jerta, så ville han icke ens vid detta tillfälle egå någon våldsamhet, allra minst bringa näon om lifvet, och det är derföre att förutse, det ederbörande endera dagep rekommenderar hoom till medaljen för räddning af menniskolif. (Förposten.)