Aftonbladet – 6 augusti 1866, sida 2

pomgå i sjukrummet, och lady Cuxhaven talade med henne, allvarligt och djuptänkt och till och med lärdt, hvilket var mycket smickrande, ehuru i de flesta fall alldeles icke att begripa. Lord Cumnor sjelf, godlynt, godbjerted och frikostig, var uppfylld af tacksamhet för det hon kom och sällskapade med grefvinnan, och denna tacksamhet antog formen af en rådjursstek, för att ej tala om en massa mindre villebråd. Då hon uader hemfärden i ?stora vagnen?, den grefliga stora vagnen, tänkte tillbaka på de degar hon tillbragt på Towere, var hon på det hela ganska nöjd med sitt besök. Det var blott en enda bitter droppe i glädjen — lady Cumnors dåliga lynne — och det föll henne in att skrifva detta på Cyntiasräkning, ehuru alla medlemmar af den grefliga familjen dagligen och stundlisen sagt henne att sjukdomen ensamt var prsaken dertill; Mrs Gibson hade just icke imnat förebrå sin dotter detta eller be straffa hennes uppförande, som möjligen kunde både förklaras och rätttärdigas. Men då hon kom hem och fann Cyntia helt lugnat vittande i förmaket, kastade hon sig med bedröfvad min ned i sin hvilstol, och såg ej ens upp vid dottrens muntra helsning: Nå, mamma lilla, buru står det till? Vi väntade dig icke så tidigt. Låt mig taga lin hatt och echal.? ?Det bar just ej varit ett så behagligt vesök detta, att jag skulle haft lust att föränga det?, svarade mrs Gibson mycket betröfligt, utan att lyfta sina blickar från solfvet; och med en min så kall och liksiltig som det var henne möjligt att åstadcomma. Hvad hardå händt?? frågade Cyntia utan tt ana någon fara. ?Det är ditt iel, Cyntia, ditt fel! Litet