iloch höstrågen, särdel Efter hvad hittills visar sig, kan om särskilda växstslag följande yttranden afgifvas: Hösthvetet les det förra, synas lofva ganska god skörd. säden, såsom räg, korn, hafre och blandsäd, äfvensom det s. k. trindsädet, ärter, vicker och bönor, anses gifva ovanligt god afkastning. Potates och andra rotfrukter I visa sig i allmänhet temligen lofvande, så att Å medelmåttig skörd torde vara att påräkna. HöI skörden, på de flesta ställen redan inbergad unI frambringa?. der särdeles gynnsam väderlek, är i hög grad ymnig. LITTERATURTIDNING. Innehåll: Sånger och berättelser af sju signaturer. — G. Thomece, Sverige, Illustrerad banubok. — Ch. de Mazade, Ryssland under Alexander IL. — Norsk Tidningsstatistik. — Nordiska Tidskrifter. — Litteraturoch konstnotiser. Sånger och Berättelser. Andra Samlingen. Af Sju Signaturer. 1, 2. Örebro 1865. I slutet af sitt arbete om tyska litteraturen säger Gervinus, att man i Tyskland borde hafva mod att låta det poetiska fä tet ligga i träde för en tid och i des ställe nyodla de offentliga förhållandenas nvark, i hvilken rotar sig allt, som ett folk hur att Hos oss har en rund ticl det förstnämnda fältet jemförelsevis legat i tr äde; vi säga likväl detta så mycket mindre för alt klandra, som Vi äro djupt öfvertyg:rde derom, att inga rätta konstens blomnwr uppskjuta ur annan mark, än ett fritt, se dligt (och till viss grad äfven fysiskt) star tt folklif. I den nya vär, vi nu hoppas skall,, måhända först efter flera kulna Marsdagar,, komma till vårt dyra fädernesland, fär det: icke saknas sångfåglar, utan sådana blefve: denna vår ofullständig. Måhända är det med en eller annan af dessa söngfåglar vi i d.ssa häften ha att skaffa. — Vi ha gjort: os3 skyldiga till en försummelse, som ej förr anmält dem; men å andra sidan torde rekommendationer för poetiska alster öfverbufvud vara temligen öfverflödiga. En verklig skalds skapelser hinpa, oberoende af alla sådana, ändå fram till hans nation, och hvilket skenlif puffarne än för en tid kunna galvanisera upp åt en tarflig skribents produkter, gå de lika ofelbart sin dammiga död till mötes. Att ens flertalet af de sju signaturerna skulle tillhöra verkliga ekalder, vore för mycket begärdt, Till att frambringa något verkligt skönt fordras en konceptionens energi, af hvilken blott mycket få äro miiktige, en jemnvigt mellan de frambringaniie och pröfvande förmögenheterna och est semman räffande af lyckliga yttre tillfälligheter, som endast komma 1å dödliga tilll del. Att deremot, med hjelp af ett redam utbildadt och poetiskt bearbetadt språk, tillgodogöra sig stämningar ur andras konstt i stora skalder läsa sig till en viss e och omsätta denna till skenbart ya skapelser, går — som bekant — så lätt, att få bildade personer finnas, hvilka icke i någon grad gjort sig skyldiga till dylik understucken produktion. Att misstaga sig på sålunda tillkomna poemer iandra, tredje hand och taga dem för äkta, går ganska lätt för sig, åtminstone till en tid; och äfven kännaren kan narras af dera, emedan de med verkliga konstverk vanligivis ha gemensam en viss formens fulländ-ning eller rättare en ytans glättning, somm gifver illusionen af ait formen verkligen blifvit konstnärligt besegrad. Emellertid röja de på ett mycket omedelbart och enkelt tätt sin egenskap af litterära preparater: de äro alltid tråkiga. De sakna denna ursprunglighetens friskhet, hvars frånvaro är det, som egentligast gör nm enniskor ledsamma i umgänge. Lessing känner två slag af poesi: sådan, som sprutat fram, och sådan, som klämts fram, och Törneroos indelar vitverheten i orpheisk, förtjusande, och morpheisk, som söfver. Den efter-poesi, hvarom vi talat, Lessings frarsklämda? poesi, är också i första rummet morpheisk. Om humor bar den aldrig någon aning. Om sådant slags skaldekonst kan framkalla en viss gäspande approbation, om fruntimren deri finna ?så vackert språk?, om man kan ha svårt att formulera några anmärkningar mot den, eftersom tankarne äro sunda och normala och formen är i behörig ordning, så vore allt detta tillfyllest, såvida icke medelmåttig poesi vore en contradictio in adjecto. Bland de sju signaturerna finnes en, som: tillhör en verklig genius; men den litteratnrart, vi nyss talat om, är i arbetet också i någon mån representerad. Man skall emot det hårda, som tör ligga i detta omdöme, kunna invända författarnes ungdom. Huru många år de resp. innehafvarne af signaturerna i boken hafva på nacken, känner anmälaren icke; men hvad han ville tillvita några af dem är, att deras diktning icke är nog ung. Der finnes icke denna drifkraft, som skjuter vildskott att bortskära, intef öfverdåd att stäfja, der sväller och gäser icke alls, ingen uppsluppenhet märkes: man är tam, hygglig och så allvarlig som: tyska hofråd. Och hvad värre är, man saknar här deltagande för annat än det partikulära; här jublar ingen hänförelse för hvad samtiden har stort och sjuder ingen harm öfver hennes synder. Danmarks stympning och de stormsteg vi sjellva uttagit på vår utvecklings bana, borde likväl ha gifvit unga skalder avledning till annat, än att qvittra om Min flicka? och skildra små älskogshistorier. Unga författare!, säger Kellgren, vill du veta om din kallelse är sann eller ej; lägg handen på ditt hjerta. Hvad intryck känner det af de ting, som omgifva dig? BSenning, dygd, rättvisa, fädernesland, mensklighet: säg, kan du nämna dessa heliga namn utan rörelse i ditt blod, utan skakning i dina fibrer? Ser du blott med ett åtlöje dina likars dårskap? med förakt deras laster? med ömkan deras olyckor? Den håg du känner att utnärka dig af talanger, hvad har den till föremål? Männe en titel, en prydnad, ett anseende öfver hopen, en beqvämligare lefnad? månne hofgunst och sällskapslof? Söker du blott att, af ingen oroad, och oroande ingen, gå som man säger sin verld igenom och låta verlden ha sin gång?...... Då, yngling! tro mig: det är icke dig, som snillet kallar att tala till folket. Försök ej att höja dig öfver medelmåttans krets! Blif täck, oförvitlig, en man af god ton! Ditt namn, om det lefver, skall dö med dig. — Om åter vid åsynen af allt, hvad som rubbar den allmänna ordningen, af allt, som kränker förnuft och dygd; om vid blotta åsynen eller ryktet häraf du känner ditt blod tändas, ditt hjerta klappa, din andedrägt förkortas, tärerne brista ur ditt öga, tavkarne hoptals genomstörta din själ, och du glömmer så dig sjelf, att du är icke mera i; ige, som lider, men den upplyste, som förföljes: medborgaren, filosofen, menniskan... Då, ädle! igenkänn snillets gudomliza röst; då, sök ej förgäfves att qväfva en eld, som, lik åskans eld, ej skall slockna förrän han förtärt dig: d följd ditt öde: blif stor — och olycklig.a (Forts. följ Illustrerad handbok för resande Sverige. (Stock utarbetad af Gustaf Thomee. Alb. Bonniers förlag.) ST En svensk Bedeker? har hittills sakn