Aftonbladet – 3 augusti 1866, sida 2

var en eller annan samhällsolycka, som hon ansåg sig böra afhjelpa och rätta. Mrs Gibson kunde aldrig låta bli att anse dessa förmaningar vara framkallade genom nägon spediel villfarelse hos benne sjelf, och urekuldade och försvarace derför det onda i fråga, hvad det nu än mätte vara. BSista dagen af hennes vistande på Towers egde en dylik scen rum, som just afbröts genom lady Harriets inträde. Huru är det, mamma? sade fröken. Tröttar du dig ej med att tala så mycket? Nej, visst ickel Jag talade bara om huru dåraktigt det är af folk att kläda sig öfver sina tillgångar och sitt stånd. Jag har just berättat Clare huru det var i min mormors unga dagar, då hvarje klass hade liksom sin egen drägt — då tjenstfolket icke apade efter köpmännen och köpmännen icke apade efter embetsmännen och så vidare — och hvad faller då den tokan in, tror du, om ej att börja ursäkta sig för det hon går klädd i siden, alldeles som om jag förebrått henne det, eller ens tänkt på henne. Sådan dårskap! Sannerligen, Clare, har icke er man skämt bort er bra mycket, om ni tror att alla menniskor tänka och tala blott om er! Det är lika mycken sjelfbelåtenhet i att tro det hela verlden tänker på ens fel, som attinbilla sig att ens dygder och bebag sysselsätta alla menniskors tankar.? Man sade mig, lady Cumnor, att detta. siden såldes till underpris. Jag köpte det i Waterloo House, efter säsongens slut?, sade mrs Gibson och slätade på sin vackra sidenklädning, utan att gifva akt på vredens skärpa i lady Cumnors ton. (Forts, följer.)