Aftonbladet – 3 augusti 1866, sida 2

STOCEHOLM den 3 Ang. De hundrade dagarne och de trettlosex. Vapenstillestånd och fred. Engelska bladet Daily Telegraph? för den 26 Juli gör i en ledande artikel följande anmärkningar : Alla känna de två märkvärdiga tidsrum, som vanligen betecknas med de hundrade dagarne: det första som kulminerade med Austerlitz och det andra som slutade med Waterloo. Den 1 September 1805 blef den mäktiga bär, med hvilken Napoleon så länge hotat England, satt i marsch från höjderna vid Boulogne och den 5 December hade fransmännen tagit Ulm och Wien och Rysslands och Österrikes styrka var slagen till jorden genom segern vid Austerlitz. I Mars 1815 drog den från Elba undflyende Napoleon utan motstånd från Lyonbugten till Belgiens slätter för att; vid Waterloo bli vittne till det slutliga ssmmanstörtandet af sina förhoppningar och det åt himlen sträfvande herradöme, som han hade uppbyggt. Historien hade icke känt till två sådana epoker som de hundrade dagarne 1805 och de hundrade dagarne 1815, förr än de begge blefvo ställda i skuggan af de trettiosex dagarne 1866. Den 14 Juni gick den första soldaten i denna preussiska här, som utan att kunna hindras marscherat från Berlins lindar till Wiens förstäder, öfver fiendens gräns och störtade utan motstånd in i Riesengebirges klippsvalg. Den 22 Juli afslöts ett vapenstillestånd, som, dikteradt af Nachods, Skalitz, Königgrätz, och Olmitz oemotståndliga logik, gaf hopp om att kriget redan var nära sitt slut och bevisade på ett slående sätt, att general Moltke blott behöft 36 dagar år 1866 för att utföra hvad Napoleons makalösa snille ej kunde fullborda 1805 på mindre än tre gånger så lång sid. Det är ett faktum, som bådar godt för fredsförhoppningarne, att nyare tidens vapenstillestånd, utom det att de lätt afslutas, vanligen hafva en varaktig fred till följd. Man har särskildt lagt märke till, att detta vanligen varit fallet med vapenstillestånd mellan Österrike och dess motståndare under loppet af de sex århundraden, som det stolta habsburgska husets sorgliga krönika räknar. Den äldsta och mest krigiska monarkis skiftande historia innehåller många tilldragelser, hvilka lemna en parallel till dem, som betecknat det korta och blodiga kriget 1866. I hvarje punkt af detta års fälttåg finner historieforskaren utan svårighet en likhet med de omständigheter, som föreingo slaget vid Wagram och beledsagade apoleons minnesvärda angrepp på Österrike 1809. Då franske kejsaren började vackla vid Aspern — det enda verkliga nederlag Österrike någonsin tillfogade honom — koncentrerade han sin här på ön Lobau, medan erkehertig Carl samlade hela det österrikiska kejsarrikets styrka för att motsätta sig franska härens öfvergång af Donau. Hade fransmännen lidit nederlag i det afgörande slag, som förestod, skulle deas ställning blifvit ytterst farlig. Hade Napoleon blifvit slagen, skulle ej något annat ha återstått för honom, än ett långt och olycksbringande återtåg från Donau till Rhen. De preussiska prinsarne ha befunnit sig i en liknande belägenhet. Om de blefvo tillbakaslagne utanför Wien, skulle för dem ej återstå något annat att göra, än ett farligt återtåg från Donau :till Elbe, med två fiendtliga fästningar och ett stort, förskansadt, österrikiskt läger i flanken och ryggen. Emot Napoleon samlade erkehertig Carl år 1809 icke mindre än 300,000 man reguliera trupper, utom 200,000 rekryter af landstormen i Ungern och de provinser med olika tungomål, som stå i länsförhållande till babsburgska huset. Emot konungen af Preussen och de preussiska prinsarne uppställde erkehertig Carls son nu en här, stor och olikartad som den, hvilken under hans faders befäl slog Lannes vid Aspern, men dukade under för Macdonalds energi på Wagrams blodbestänkta högslätt. Vi tro, altdet ick2 skall bli någon ny batalj af lik dem vid Wagram, vid Aspern eller vid Esslingen. Begge de kämpande måste veta, att det vore alltför oerhördt mycket, som sattes på spel i en sådan batalj. Man tror emellertid, att fiendtligheternas afbrytande är välkommet för Österrike, emedan det derigenom sättes i stånd att samla soldater i tät massa innanför de linier, som