rens kral. Den ma, vidare, oivervaxal bs erna lags tillämpning liksom äfven an-be lmänna medel, som follär ändandet af de a et genom sina riksdagsombud anslår åtpe kolväsendet, sedan detsamma bestämt grunfö: erna för skollag, skolförvaltning och skolnedles användande — allt detta dock enlast så länge, som folket ännu står på den!phy unkt, att det icke kan genomföra en full-ljig omlig decentralisation, d. v. s. så längelj cke hvarje kommun sjelf vill och förmår, fr beroende af lagtvång och högre förvaltande i ke wyndigbeter, sköta sina barns allmänna sp ;ppfostran — ett önskningsmål, hvars verkiggörande vi önska och hoppas icke kola vara alltför aflägset inom vår förM jelfstyrelse sedan urminnes tider failnafö olkstam. B Men härtill synes statens skolverksamhet sk icke annai än h: öra inskränkas. Staten bö högsta nödfall läcsga sig i det som är len enskildes och de fria föreningarnes ligt och rätt att utivra. Gör den detta, mi eten af denna pligts uppfyllande. Gär den längre, opererar den med stadsanden och med förvaltningsåtgärder, som kunna förslappa denna pligtkänsla, inoriper den i skolförvaltningen på ett sätt, som kommer den enskilde och de fria föreningarne att tro det de derigenom kunna uraktlåta en del af den verksamhet och de uppoffringar som äro bland deras förnämsta skyldigheier, låter den sig, vare sig af välmening eller maktbegär förledas att onödigtvis handla der ingen annan än den enskilde eller de fria föreningarne kunna uträtta något verkligt gagneligt — der skador den medelst sitt ingripande. Statens uppgift i detta fall torde sålunda angifvas vara den, att uppfostra folket till medvetande om hvad dess pligt mot sig sjelft äri fråga om den allmänna uppfostran, icke att direkte uppfostra sjelfva barnen. Och skulle det ock, i följd af en gammal falsk statishushållning, som på oriktigt sätt elier för orätta ändamål användt och använder skatterna, så vara, att folket till en början måste af staten begära hjelp för denna direkta uppfostran, så är det endast så mycket mer att tillse, det staten icke, i och med detsamma som den gör sig till skollärarinna, glömmer sin uppgift, den nemligen att söka göra sig — obehöflig på ett fält, der den på längden skadar. Ty ett sådant jält är skolan. Må de gamla mer eller mindre despotiska staterna dressera soldater och äfven skolbarn, som i sin ordning då äfven skola konekriberas; men de frid folkens regeringar höfves att vakia sig sjelfva för misstanken att vilja träda i de despotiska regeringarnes fotepär, för misstanken att vilja göra äfven skolan till verktyg för regeringarnes Sudamål i stället för folkens och de enskildes. Men sådant som det här uppställts, är icke statens närvarande förbällande till skolan. Det öfverskrider vida dessa gränser. Med all den sjelfverksamhet som sjelfva folkskolestadgan Iemnat åt kommunerna, råder staten öfver ekolan såsom öfver ett af sina embetsverk. Skolans bäde anda och lif rikas och bestä ten enväldigt öfver lärarebildniogen. Det är staten, som medelst. seminariistadgan bestämmer, hurudan lärarens uppfostran till sitt kall bör vara. Folket endast bekostar densamma, ty i dessa frågor ha riksdagaroe hittills tagit endast en ganska ringa del. Det r staten, som genom skolinspektörerna tager kännedom om skolans hållning, huruvida denna ör sådan som staten önskar och fordrar det ell e Det är cenpwelförvalmingen, som utdelar de medel, folkomI buden anslå till sko upphjelpande och utveckting. Det är på sätt och vis äfven staten som ti sr hirarne vid den egentliga folkskolan genom sina kyrkliga embetsmän, presterna, då nemligen hvarje kyrkoherde vid lärareval röstar lika med balfva församlingen. Det är sålunda som man ser ea ganska stark centralisation rådande i skolans allmänna förvaltning. Någon större eller djupare ingripande sjelfstyrelse kan icke sägas ega rum, ty församlingarnes rätt att upprätta fö till lärareplatsernas besättande samt ait välja lärare på ofvan angifna sätt är en alltför ringa rättighet för att kunna betecknas såsom sjelfstyrelse, och skolrådets verksamhet är egentligen endast en länk i centralisationsförvaltningen och detta så mycket mer, som sjelfskrifvenhefen? här ännu qvarstår, i det att församlingarnes kyrkoherdar fortfarande äro skolrådens sjelfskrifna ordförande. Denna sakernas ordning grundar sig nu i de historiska förhållandena. Statens öfvertagande af folk?-skolan är helt n Man har till en början måst centralisera mycket som möjligt för att kunna beherrska och handhatva det hela. Det vore till och med orättvist att vilja tillskrifva staismakterna något maktbegär i detta fall. De ha fastmer, att döma a: 1842 års folkskolelag, sökt väcka på kommuneroas sjelfverksamhet, och att staten lick ensam öfvertaga hela lärarebildningen. hvaruppå skolans och hela folkets riktning i religiöst, sedligt och intellektuelt afseende beror, kunde ju till en början icke undvihas. Men att så icke bör vara, att en statsskola I med samma anda och lyten som statskyrkan lieke bör få utveckla sig till en fästning I midt uppe i ett folk, som väl numera hvarI ken kan eller vill afsixa sig rätten att bestämma om sia egen uivecklingsgång, synes lväl vara uppenbart; vch det torde allså icke vara förtidigt börja tänka uppå, buru förh ilandena i detta fall böra ordnas, på det att man icke ex dag skel!l finna sig hafva upprättat en ny centralisationsanstalt bör det endast ske lör att underlälta !? mes af stater. Så räder siamms om mn DD ee och det för lifsyttringar, hvilka, som sagdt, böra vara lika fria so: solljuset. bönen Ordensutnämning. 1 extra ordenskapi. tel förliden tisdag har K. M:t utnämnt till riddare af Nordstjerneorden medicine doktorn, kirurgie magistern, J. E. Ringius. — Göteborgs hospital. K. M:t har den 25 nästl! Juni förordnat grosshandlaren J. A. Colliander att, i stället för handlanden J. L. Broda Iandaanat 44; Araltianen Äfver hasni