Aftonbladet – 1 augusti 1866, sida 3

— Kongl. teatern. M:l1 Gelhanrs afskeds resett i gär afton var en i flera hänseender märklig och lysande representation. Vibe höfva knappt nämna, att hela huset, ock tadt den vackra Juli-aftonen, var alldele: atsåldt. Vi ha icke på långliga tider varit vittae till ena så hjertlig och entusiastisk stämning hos publiken — ett blomsterregn. det väldigaste som vi här varit vittne till helsade den afskedstagande artisten vid hen nes första inträde och förnyades sedermert vid de upprepade framropningarne; eftej hvarje nummer som hon utförde, följde stormar af applåder. Då m:ll Gelhaar, ef ter representationens slut tre särskilda gån ger framropades och ånyo öfverhöljdes a blomsterbuketter och lagerkransar, syntes hon nära att öfverväldigas af sin rörelse. Till publiken utdelades före inträdet i ga longen följande tryckta verser: Det är i dag för sista gången Min svaga stämma ljuder här, Och fast jag fruktar att ej mången, Så mången just mig sakna lär, Så vill jag dock mig ge den trösten, att någon finns som mig fördrog, Som märkt bakom den svaga rösten Hur som ett känsligt hjerta slog. Det rum jag lemnar snart skall fyllas, Hå så var alltid verldens gång, var hägkomst utaf mig nermyllas Så väl som minnet af min sång. Hur skulle då en stund som denna Det kunna ske, att ej min själ En liflig smärta skulle känna Vid detta bittra ord — farväl! Och när som framgent mera lyckadt De roler ges, som jag har spelt, När hvad jag kunnat halft och styckadt En ann skall kunna fulit och helt, Då glädjens — men — mig lemnen smärtan, Som sann och varm bor i min själ; Ty teg än allt i Edra hjertan, Mitt ropar bittert dock — farväl!