Aftonbladet – 28 juli 1866, sida 3

det angår den tillämnade s. k. Shögre realskolan eller realgymnasiet redan varit föremål för en flersidig kritik från norske skolmäns sida. Ett af de betydligare bidragen till denna kritik innehäålles i de uppsatser af den skicklige och erfarne skolföreständaren J. Aars, hvilkas gemensamma titel återfinnes i vär rubrik. Förf. hör till klassicitetens eller, såsom man i Norge vanligen säger, ?humanismens försvarare, dock ej till dem som tro att ingen salighet gif: ves utom latinskolan. Han menar visserligen, att i allmänhet den bästa vägen till högre allmänbildning går genom de klassiska studierna, men medgifver, att för mången en annan väg är ej allenast säkrare och nyttigare med hänsyn till deras yttre ställning, och utsigter i lifvet, utan ock verkligen dbätire och fruktbarare för deras bildning?. Han är saledes ense med kommissionen derom, att goda realskolor, med syftemål att meddela högre allmänbildning, böra upprättas ; och han går längre än kommissionen samt låtom oss tillägga det — är mera konseqvent än hon, när han yrkar, att man ock bör tillerkänna den högre realskolan samma rättigheter, som latinskolan, it den som genomgått den förra bör få akademisk medborgarrätt utan några in3sränkningar och ej hänvisas till blott några Svissa embetsexaminat, Vi kunna ej här vidare inlåta 033 på hr Aars afhandlingar, men fästa skolmäns och skolvänners uppmärksamhet så på dem som på den i Norge pägående skolstriden i öfrigt. Frågan om vårt eget principlösa högre skolväsendes reform har en tid varit trängd i bakgrunden af åtskilliga andra angelägenheter: men det kan ej dröja länge, innan hoax åter på allvar kommer på dagordningen, och det skall säkerligen ej gå för sig ati sfvisa henne nom detta olyckliga, haltande lappningsh medelvägssystem, detta återtagande med ena handen af hvad max gitvit med den andra, som blott alliför länge karakterisc. 5 rat den högsta leduin; I vära elementarläroverk ; strideu skull er komma attl!? gälla ändamålet, systemet, principerna. Må de för ämnet intresserade under tiden ej lemna ur sigte äsigier och erfareaheter från 7 ndra länder, helst dem som stå oss när-. ast. D 1 sednaste inbjudningsskriften till examen vid Frederikshalds skola har hr M. Arvesen meddelat en fortsättning af de filologiskal, undersökningar, vi tillförene haft tillfälle omtala. Den föreliggande afhandlingen redogör för Minder om hedensk Gudsdyrkelse i vore Stedsnavne och röjer en flitig forskning, om hvars resultater ref. emellertid ej är befogad att yttra sig. et gifves, som bekant, ett berömdt yttrande till försvar för tllfällighetsdikter?, mot den på ett estetiskt missförstånd grundade, gängse meningen om deras a priori oifna underhaltighet eller lägre rang; man kunde nästan önska att en dylik auktoritet tog tillfällighetsskrifter? i öfrigti sitt bägn mot den nedsättande fördom, som ofta nog ör sjeltva författarne lika snart och lika mycket likgiltiga för dessa pennans alster, ? som fallet är med den läsande allmänheten. Hur ofta fioner man ej, stt första länken af en betydelsefull utvecklings långa kedja är fästad vid en tillfällighetsskrift, en tidningsuppsats eller broschyr; huru ofia, att ett stort verk? ligger in nuce i en dylik, ett program, en akademisk afhandling, ett flygblad! Men de spridas för alla vindar, och om dem gäller blott till en del, d. v. s. med inskränkning till de stora bibliotekerna, att scripta manent. Det är oss ett nöje att här anmäla ett undantag frän regeln, nemligen de ?leilighedsviis udgivne Smaaskrifter om Cultur och Undervisning? af professor M. Hammwerich, som skola efterhand samlas i fem mindre deiar, och af hvilka tredje bandet — Den lwrde Skole og dens Reform; Realskolen; Landsbyskolen — nylisen utkommit. Hr Hammerichs anseende såsom skolman, likaväl som vetenskapsman och författare, är så stort och välgrundadt, att denna samling ofelbart skall mottagas med stort intresse. I föreliggande del finna vi, jemte mycket annat, en törträfflig uppsats tom den rätta grundlighetent, afhandlingar om latin och latinsk stil, om spräkundervisning, om realskolap, om maturitetsprof, om folkskolan o. s. v. För tlertalet säväl prester som lekmän här i landet är Grundtvigianismen näppeligen mer än ett tomt namn. Vår litteratur eger visserligen en uppsats i ämnet al en dermed fullt förtrogen författare, men offentliggjord i en föga spridd tidskrift, som för flera år sedan upphörde, lärer denna afhandiing (af framlidne prosten Ahbnfelt i Samtiden) ej blifvit läst af många. Grundtvigianismen är emellertid en högst märklig företeelse, en af de vigtigaste insatserna i den kulturhistoriska rörelsen i Danmark under detta århundrade. Dess betydelse ligger ej uteslutande, ej ens öfvervägande, i dess teologiska moment — den kirkelige Anskuelse? — utan fullt så mycket i dess folkliga, nationelt-politiska. Hvad Grundtvigianismen verkat för religiös frihet och religiöst lif, för folkupplysning, för nationel väckelse, är tillräckligt att bereda den en beståndande historisk märkvärdighet — domen om dess specifika teologi må för öfrigt utfalla huru som helst. Ehuru litet torr i den historiska frumställningen, hvilken för öfrigt i fråga om det folkliga? elementet ej tränger särdeles djupt, och i kritiken ej på långt när jemförlig med Clausens och Martensens bekanta stridsskrifter, torde det arbete om Grundtvigianismens Vesen och Betydning, som efter författarens, en ung dansk feologs död utkom på tyska i Kiel, och som nu blifvit på danska öfversatt af hr Grove, erbjuda en rätt tillfredsställande öfversigt. En Maaned i Sverig og Norge, of signaturen V. H., är en i det hela rätt förijenstfull vägledning för danske resande. Boken är ej ett registerartadt inventarium, utan en i lätt och behaglig stil hållen skildring af en färd genom Sverze och Norge, medi deri episodiskt inflätade upplysningar om handel och sjöfart, allmänna inrättningar, litteratur med mera sådant; således en alltigenom njutbar reslektyr, ej blott en torr handok ätt slå upp och rådfråga i speciella fall. Misstag och oegentligheter finnas emellertid ej få, ej heller alltid obetydliga. En del torde väl få skrifvas på tryckfelens räkoing: såsom när det talas om Carl XV:s och Carl III:s orden, när arbetet på Göta kanal säges ha börjat 1840, när direktören för Högboverken kallas Jösgensen, när obelisken på Slottsbacken omtalas såsom ett minne af 1798, när nuvarande konungens sommarresidens benämnes Ulriksholm, när författaren låter Glommen falla ut i hafvet vid Frederikshald, o. s. v. Men fören annan och betydligare del bär författaren ett strängare ansvar. Det länder arbetet till verklig vanprydnad, när författaren om Gustaf II Adolf säger, att denne ej var begåfvad med ?megen Forstand eller Aand?, och att hans dotter föga liknade honom, i det att hon hade videnskabelig Dannelse, en skarp Forstand og en livlig Aand?; när han låter Carl XII vid återkomsten från Turkiet göra alla officerare intill fänrik till adelsmän, samt frihetstidens regering förfara på samma sätt med alla civilembetsmän indtil Skrivere?, när han identifierar Nu am OH mn A Dm by OA fa Dm Fr Fp Rn kn rr AN AA fr 2 ov PIE 8 st TE Rc ASHA mm AA — kh n SB mor rs 0 mössorna och den gamla adeln?, liksom hattarne och ?den nya?, när h låter 1769