Aftonbladet – 28 juli 1866, sida 2

STOCKHOLM den 28 Juii En döende nationalitet. Skoldirektören i Tromsö stift, hr Coucheron, företog i fjol med statsunderstöd en resa till skotska högländerna och öarne i de områden, der geeliska språket talas, samt till Wales, der en celtisk munart ännu lefver. Ändamålet var att undersöka skolundervisningens ordning i de språkblandade områdena; någonting synnerligen efterföl. jansvärdt för organ:sationen af skolväsendet i de norsk-finska delarne af Tromsö stifi synes förf. ej ha funnit, men hans rese. berättelse — Beretning om Almueskoleveesenets Ordning i Skotlands blandede Sprogdistrikter af Skoledirektör Coucheron, Kristiania, 1866, 56 sidd. 8:o — erbjuder i andra hänseende intressanta upplysningar. För omkring 25 år sedan utgjorde den geliska befolkningen i Skotland vid pass 400,000 personer, af hvilka inemot 300.000 begagnade geeliskan som talspråk, men år 1849 öfversteg de sednares antal näppeligen 150,000. Språket befinner sig således i et! tillbakaskridande, som förebådar dess undergång, men insigten härom har framkal. lat några föreningar, som söka vidmakthålla den geeliska nationalkänslan. Dessa föreningar samla nitiskt geeliska sånger, sägner, forntidslemningar, och på deras festliga möten, der man naturligtvis uppträder i kill (den gamla högländska drägtun, utan ben. kläder, med tartankjortel), med the blue bonne: 0. 8. v., hållas geeliska tal, uppläsas geeliska dikter och sjungas geliska sånger; men dessa och dylika tillställningar bidraga visst föga att upprätthålla nationaliteten. Dessa föreningars betydelse ligger blott i deras historiskt-antiqvariska. verksamhet. Massan af befolkningen deremot tager saken alldeles praktiskt. Högländaren finner, att språkskilnaden är ett väsentligt hinder för hans framsteg i materielt välstånd, och hur stolt han än är öfver sitt ädla högländska blod. som gör att han känner sig såsom född gentleman, kan han likväl ej förvägra engelsmannen sin aktning för dennes duglighet specielt i konsten att förtjena pengar — för hvilka högländaren har stor respekt — och han inser nödvändigheten att lära sig engelska, för att kunna deltaga i konkur rensen. Äfven nationaldrägten är af be folkningen på landet alldeles aflagd ; endast i städerna serj man stundom barn och unge män,som tycka omydet pittoreska, utmärka sig genom densamma. Ett påtagligt vittnes börd om att allmogen anser sitt gamla språk som ett hinder för framåtskridande, är den omständigheten att, då öfverstyrel sen ansåg att den första undervisningen borde meddelas skolbarnen på deras geeliska modersmål, folket motsatte sig denna an ordning och yrkade, att barnen skulle strax börja med engelska för att så mycket lät tare lära sig detta språk; resultatet blef at man rättade sig efter föräldrarnes önskan och lät barnen strax börja med engelskan, dock så att läraren skulle öfversätta hvarje engelskt ord på geliska. Då man seder mera utgaf skolböcker med engelsk och gelisk text, mötte äfven den åtgärden mot stånd. Enligt författarens iakttagelser är de faktiska förhällandet numera, att kela un dervisningen i de blandade områdena ske på engelska, och att blott då och då för klaring meddelas på geeliska öfver ett elle annat engelskt ord; det heter till och mer rätt fram i ett officielt utlåtande, att sko lorna äro mer afsedda för undervisning engelska än i vanliga skolkunskeper. I d mest afsides belägna omradena i Höglän derna och på öarne finnes ett antal skolor der undervisningen sker på geeliska, oc der man ej gör något försök att lära bar nen engelska; men dessa skolor minska mer och mer, och nu skola ej mer än om kring trettio återstå. Dylika äro förhållan dena i Wales. Barnen sändas till en de mycket tidigti skola och lära der engelska medan de i hemmet lära sitt celtiska mo dersmål; bär finnas inga skolor, der under visningen försiggår på walisiska språket ej heller några läroböcker på detta språk Äfven här har en förening bildats. till språ kets bevarande; på dess möten sjungas na tionella sånger, ackompagnerade af tre strängade harpor, utdelas belöningar fö kompositioner, dikter m. m. Wales hare någon litteratur, undantagandes några gaml dikter samt religiösa stridsskrifter och tid ntogar. Man antager, att det celtiska sprö ket ej skall utdö före geliskan. Ettsådan öde har redan crabbat en annan celtis munart, nemligen cen corniska i Cornwall den sista, som kunde tala detta språk, skal ha varit en qvinna, som dog år 1778 i e ålder af 102 år. Den betydligaste grenen a den celtiska språkstammen, den ersiska p Irland, synes ock närma sig sin undergång Medan nemligen antalet af irländare, sor talade blott iriska språket, år 1822 uppgaf utgöra 2 millioner, och år 1851: 319,602 hade det 1861 sjunkit till 163,276. RR lr RE IRON NR