Aftonbladet – 28 juli 1866, sida 2

klädd och insvept i en indisk schal, låg på en soffa nära kaminen. Lady Harriet satt på mattan framför brasan och rörde om den glödande kolbögen med en liten eldtång. Lady Cuxhaven, alltid omtänksam, begagnade skymningen för att knyta nät till spaliererna i Cuxhaven Park. Lady Cumnors kammarjungfru försökte se att servera tå vid skenet af det enda vaxljus man tändt (ty Jady Cumnors ögon tålte ej ännu mycket ljussken) och de stora trädens nakna grenar og mot fönstren, skakade af en stark vind, förebudet till en annalkande storm. Lady Cumnor hade alltid för vana att vara mest snäsig mot dem hon mest höll af. Mylord var också alltid den som fick uppbära de flesta bannor, och dock saknade hon honom mer än någon annan, då han ibland dröjde att infinna sig, såsom i afton. Hon förklarade att hon ej brydde sig om att dricka t — det skulle ej smaka henne, sade hon, men alla visste väl att det blott var för att mylord ej var der för att räcka henne tekoppen och få bannor för sin beständiga glömska af att hon ville taga socker först, innan hon slog grädde deruti, som hon i afton föraktade sin vanliga dryck. Slutligen inträdde grefven hastigt i rummet, utbristande: — Jag ber om förlåtelse, mylady — jag kommer mycket sednare än jag borde, jag vet det. Kors, har du icke ännu druckit ditt t6? tillade han: förundrad och skyndade bort efter en kopp åt grefvinnan. Du vet att jag aldrig tager grädde förrän jag lagt socker i mitt tåX, sade hon med mera vigt på ordet ?aldrig? än någonsin. Ja, det är sannt! Så enfeldig jag är! Jog borde väl kunna Komma ihåg det mu