Aftonbladet – 27 juli 1866, sida 3

1110,000 man, nemligen 3 regementen preus Isiskt landtvärn, några sqvadroner ulaner oci ett halft batteri. Dessa trupper anlände för liden vecka från sina förra qvarter, seda .de preussiska afdelningar, som förut lågo Dresden, ryckt söderut att förstärka armå -på krigsskådeplatsen. 3) Divisionen Goeben har redan aftågat frå Frankfurt, och man antager att general v I Goeben ämnar uppsöka förbundstrupperna .Isom från Aschaffenburg drogo sig tillbaka , Jantingen de finnas i Odenwald eller vi mellersta Main, ty man känner icke hvar I prins Alexander af Hessen tagit vägen me Isina trupper. Frankfurt ställes tillsvidar Junder uppsigt af de den 19 och 20 an komna trupperna, bestående af 17:de vest Ifaliska landtvärnsregementet samt Olden I burgs och Bremens kontingenter. Utom der oerhörda penningkontribution, som blifvi staden pålagd, har den blifvit anbefalld ati leverera 60,000 par skor och 30,000 flaskoi vin för trupperna i Kurhessen samt 300 rid hästar. Såsom ett slående exempel på den betydelse kammarladdningsgeväret visat sig ega, meddela vi efter Times en skildring af en kavallerifäktning under preussarnes framryekande i Mähren: Här i en liten stad (Tiscbnowitz) vid stranden af Schwarzowa hade österrikiska kavalleriet intagit position. Vägen, som leder till staden, går utefter floddalen och ledes i rak linie på tre eller fyra ställen medelst träbroar öfver flodens krökningar. Då preussiska generalen närmade sig Tischnowitz med sitt avantgarde, såg han att fienden stod i staden med en betydlig styrka af kavalleri jemte artilleri på öppna fältet bakom den, der den intog en ställning, som i anseende till markens ojemna beskaffenbet på båda sidor om honom icke kunde kringgås af kavalleriet. Utom kavalleriet i staden och bakom detta hade österrikarne framskjutit tre sqvadroner framför Tischnowitz, med centern på vägen mellan broarne, medan högra och venstra flyglarne voro inkastade på sädesfälten å ömse sidor. De preussiska kavalleristerna, som i ringa antal utgjorde avantgardets förtraf, hade ridit fram mot brosrne och stodo just i begrepp att rida öfver den första af dem, då de fingo sigte på det fiendtliga kavalleriet. De sågo då att båda deras flanker voro utsatta för ett anfall, och att sqvadronen på vägen framför dem gjorde sig i ordning till angrepp. Preussarae tillhörde 2:dra gardesdragonregementet, österrikarne bestodo af ulaner. Då löjtnanten, som kommenderade den lätta preussiska förtrafven, såg sig för svag att forcera vägen och fruktade att bli omringad och afskuren, drog han sig tillbaka tll en punkt, der en liten kulle gaf honom en viss fördel i afseende på ställningen, och väntade med sin lilla styrka der på ett anfall, dock icke iafsigt att möta. det med sabeln. Medan hans folk ännu höllo på att retirera, framtogo de sina karbiner, och innan de vändt sig om för att göra halt, voro deras hastigt laddade vapen, hvilka äro konstruerade efter samma princip som tändnålsgeväret, färdiga att fyras af. Och det var icke för tidigt, ty österrikarne hade redan börjat hastigt avancera och voro i begrepp att öfvergå bron, färdiga att utbreda sig i linie och attakera. Då kom en plötslig salva från de preussiska karbinerna dem att studsa tillbaka, halft öfverraskade och halft förskräckta att tinna det en karbin kunde begagnas till något annat i en ryttares hand än att smälla och åstadkomma rök. Preussarne väntade icke för att iakttaga fiendens förvirring. Deras officer såg i ett ögonblick att dessa voro för starka att tillåtas komma in på hans lilla skara; han drog sig derför åter ett stycke tillbaka, och så snabba voro drasonerna att ladda, utt deras karbiner voro nära skjutfärdiga innan de vände om för att retirera. Österrikarne ordnade sig åter till angrepp och åter hejdade en salva deras ramryckande, förr än de hunnit få riktig fart. nyo drogo sig preussarne tillbaka och återigen vände de om, redo att affyra en py salva. För tredje och sista gången kommo öÖsterrikarne nårmare, men blefvo ör tredje gången hejdade af dragonernas eld. Under tiden hade hela första sqvadroen af dragonregementet hunnit fram och ippställde sig i linie med de få, som dittills ippehållit ulanerna. Striden öfvergick deriter till handgemäng. Rädslan för tändnålsgeväret tyckes för frigt aftaga. Det är ett vapen, som så-l ar, men icke dödar?,: säga de österrikiska fficerarne. Times anmärker med fullt fog leremot, att ändamålet med en strid är cke så mycket att döda det största möjliga ntal, fom att göra fienden stridsoduglig, ch att en stor mängd sårade framkallar törre modlöshet och förvirring i en arm n en stor mängd fallna. Afven om det erkligen måste anses afgjordt, att elden rån de preussiska kammarladdningsgevären r farligare för lemmarne än för lifvet, nåste man just derför skatta dess värde så nycket högre, icke blott derför att man af nensklighet måste glädja sig öfver allting, om gör kriget mindre mördande, utan ock erför att de sårade förlama befälhafvarens erksamhet och hindra afdelningens rörelser ingt mer än den egentliga manspillan. För e döda är mycket lätt att sörja, då deremot ödvändigheten att föra de sårade ur strien har en tendens att demoralisera deras amrater.?