else, som derefter uppstod i Frankrike, an-, åg kabinettet i Tuilerierna saken möjlig, och de underhandlingar, som följde derpå, vingo verkligen ut på att desintressera Itaien. Det var ett ögonblick till och med fråga om att gå ännu längre och förvandla den yfvertalande bemedlingen till en beväpnad vemedling.? Korre-pondenten omnämner härefter i förbigående, att stridiga meningar yppade sig nom det franska kabinettet samt påminner om att åtskilliga förberedande militära äåtärder då anbefalldes, hvilka bekräftade, att rhållandena hotade taga denna vändning. Österrikes vänner tycktes dock segra och de ängo för ett ögonblick ett godt handtag genom de fredsvilkor, som Preussen framställde efter att till principen ha gått in på kejsar Napoleons bemedling, ?Men, fortsätter korrespondenten, regeringens och den allmänna meningens förhållande i Italien ådagalade snart situationens allvar, och rapporter från Österrike upplyste franska regeringen i huru hög grad detta kejsarrike blifvit skakadt genom det pfbräck det lidit i en följd af olyckliga strider och i tre drabbningar, som voro lika många nederlag. Fransmännens kejsare, som erbjudit italienarne attlemna dem fästninvsfyrkanten, men fick ett afslående svar från Florens, på samma gång som prins Napoleon vägrade begifva sig till Italien ör att föreslå en uppgörelse, hvilken blifvit omöjlig till följd af de högtidliga förpliktelser konung Victor Emanuel iklädt sig till sin bundförvandt, insåg, att han svårligen kunde af det italienska kabinettet bebära en uppoffring, som var oförenlig med ära och heder. Napoleon II framställde öppet sin förläsenhet för det österrikiska hoivet och öfvergick till dem bland sina rädgifvare, som förordade en afbidende neutralitet. Hans utrikesminister, som dittills gynnat Österrikes anspråk, gaf äfven efter för förhållanpdenas nödtvång, och man beslöt göra nya bemödanden hos Preussen, för att förmå det nedsätta sina anspråk och något mera närma sig det program, som framställts i brefvet den 11 Juli; men man visade sig beredd att göra afseende på de så oväntade krigshändelserna genom att afstå från vissa idger, som uttalats i detta minnesvärda dokument. Erkännande Frankrikes goda vilja, gjorde kabinettet i Berlin icke många svängheter, utan antog de motförslag, som fransmännens kejsare samtidigt ekickace till Florens, Wien och Berlin. Underhandlipgarne ha dragit ut på tiden, emedan Frankrike icke ville gå in på ait Österrike uteslöts ur Tyska Förbundst och emedan man i Berlin icke afstod från förklaripgen, ett detta uteslutande ansågs såsom hufvudgrundvalen och ett vilkor sine gqua zon för all uppgörelse. Fiankrike gick slutligen in på denna punkt, iy det godkände slutligen Bismercks åsigt, att om två sådana makter som Preussen och Österrike skulle vara medlemmar af förbundet, skulle dette göra all veraktig uppgörelse omöjlig, all fred illusorisk. I detförslag, som Frankrike samtidigt tillställt de tre krigförande hofven, qvarstår också vilkoret om Österrikes uteslutande. Såsom bekant är, svarade Österrike hrr Benedetti och Gramort, att det icke hade alt yttra sig förr, än det fått kännedom om Preusgens beslut. Det var då com Benedetti återvände till högqverteret och konung Wilbelms kabinett tillkannagaf sit samtycke till det franska försleget samt på Frankrikes uppmaning erbjöd en vapenhvila i fem dagar, för att lemra Österrike eriorderlig betänketid, farmt förband sig att i semrvåd med sin bundsförvandt konungen af Italien inlåta sig i underhondlingar med Österrike om afelutarde sf en vapenhvila.