lunda sluppo se huru man der förbisåg henne; Sjelfrva miss Browning, den trogna väninnan, bemötte henne med köld och förbehållsamhet, ty sedan den afton, då hon påtagit sig det påkostande värf att underrätta doktorn om de obehagliga rykten man utspridde om hans dotter, hade hon ej gjort ett enda besök hos henne, eller med ett ord vidrört det plågsamma ämnet, då de träffades ute. Blott miss Phebe visade Molly ändå mera vänskap än förr, och denna hbjertlighet pröfvade Mollys sinneslugn mer än något annat. Den mjuka hand som under bordet sökte hennes och tryckte den sakta; de oupphörliga små försöken att bringa henne att deltaga i samtalet FÖRR Moily nästan till tårar. Ibland försökte den stackars flickan öfvertyga sig att förändringen i hennes vänners uppförande blott var en inbillning af henne, och att hon aldrig skulle märkt den, om hon ej förut haft det samtal med sin far, som måste göra henne uppmärksam derpå. Hon sade aldrig mr Gibson huru djupt hon kände alla dessa små stygn, som tadlet och föraktet tillfogade henne, hon hade sjelf valt bördan och lofvat bära den, ja, yrkat på att få göra det, och hon borde nu ej heller plåga honom med att visa att hon fruktade följderna af sitt hondlingssätt. Hon sökte derföre aldrig någon förevändning för att undgå en hjudning eller för att slippa deltaga i de små nöjen sällskapslifvet i Holingford kunde erbjuda. Blott en afton, då hennes far sade att han var orolig öfver mrs Gibsons hosta och gerna ulle se att Moliy blef hemma från det liskap hos mrs Goodenough, dit alla tre voro bjudna, men dit Molly ensam skulle gå, kunde hon ej hjelpa att hennes hjerta slog högt af fröjd, ehuru hon straxt före