Aftonbladet – 26 juli 1866, sida 3

— Elgfångst. Från Ytterlännäs skrifves till Hernösandsposten: En dag under veckan före sistförflutna Hammars marknad befunno sig två 12-åriga gossar från Eds by inpå skogsmarken, nära !2 mil från byn, vallande boskap, då en dem medföljande hund började häftigt skälla. Den ena gossen sprang genast fram till stället för att se efter hvad hunden skällde på, hvarvid han upptäckte ett i en rishög liggande ovanligt djur, det han trodde vara en björn. Förskräckt flydde han genast tillbaka till sin kamrat, hvarpå de båda åtföljdes till stället. Den andra gossen anmärkte då genast att djuret icke hade några klor och kunde således icke vara någon björn. Följden blef, att de nalkades det helt oskyldiga djuret och beslöto att medtaga det hem, hvilket ock skedde, ehuru med stor möda, emedan djuret måste bäras hela den betydliga vägen. Efter 3 timmars ansträngningar kommo gossarne, uttröttade, lyckligen hem med sitt byte. Den ena gossens fader, bonden Eden, igenkände snart i djuret en nyss framfödd elgunge af hanslägtet. Han tog vård om ungen, men anmälde saken genast för distriktets länsman, hvilken straxt gjorde förfrågan hos kon. befallningshafvande om hvad med denna kalf var att göra. Kon. befallningshafvande lärer ej vetat någon annan utväg än att skrifva till högre ort med förfrågan i ämnet. Emellertid födes kalfven af Eden. Han tycker mest om gröt och mjölk samt något litet bladgräs. För att åtkomma detta måste han falla på knä, emedan halsen är alltför kort för att nå marken. Kalfven är eljest temhgen drygfödd — omkring en kanna mjölk åtgår om dagen, obeäknadt gröten. — För öfrigt ser han skranglig, nästan vanskaplig ut. Höjden är 5!(2 qvarter och längden i det närmaste densamma; hufvudet är stort och öronen ett helt qvarter långa. Han är eljest mycket tam och folkkär samt infinner sig gerna vid tillropet: Pålle?.