Aftonbladet – 24 juli 1866, sida 3

Erigsskådoplatsen i Italien. Af den af österrikarne sjelfva företagna sprängningen af fästningsverken vid Rovigo lemnar ett ögonvittne följande målande skildring: Den 9 dennes på morgonen utfärdades order om fästningsverkens raserande, som sednast skulle vara verkställd ionan midnatt. I största hast blef nu allt, som kunde föras bort, undanskaffadt; de 145, till större delen refflado kanonerna, hvilkas transporterande var omöjligt i brist på tid, förnaglades och slutligen vidtogos åtgärder för att spränga i luften eller sticka i brand de olika blockhusen och magasinerna. Som en hel mängd krut — omkring 2000 centner — fanns i fästningsverken, var sprängningen mycket lätt; för att vara säker om en fullt tilltredsställande utgång behöfde man endast sammanbinda krutreservoirerna i de olika verken medelst minor och strö en mängd krut uti de Detta skedde också, likasom man derjemte omgaf byggnaderna och magasinerna med åtskilliga eldfängda ämnen och lagade så ait dessa kunde på en gåpg antändas. Inemot kl. 8 på aftonen ryckte t(tningen ut och endast de delar af ingeniörkåren, åt hvilka sprängningen var anförtrodd, tillika med den till deras eskortering bestämda husarafdelning stannade qvar. På slaget 10 flög det första, större fästet i luften med ett så förfärligt brak, att icke en enda hel ruta fanns qvar i Rovigo;; marken skälfde och explosionen hördes tydligt i sjelfva Venedig. Förf rade sprungo invänarre i Rovigo ut på gatan, och i nästa ögonblick följde en annan, om möjligt ännu starkare explosion. Eldpelarne flammade upp mot himmelen, och det fasansväckande i denna nattscen ökades ytterli gare genom de tusentals projektiler, som qvarlemnats i verken och nu exploderade med ett väldigt brakande. På detta sätt fortfor det en lång stund. Nio gånger skrällde det till med ett dån som om jorden hållit på att remna, tilldess slutligen efter en halt timmes förlupp allt blef tyst och endast ett ofantligt haf af lågor och några då och då exploderande projektiler betecknade nu det ställe, der de vackra fästningsverken hade stått. En af armens tappraste officerare, som medverkade vid sprängningsarbetet, försäkrade att skådespelet var till den grad förfärligt, att blodet stelnade i hans ådror och han måste vända bort hufvudet för alt icke se de förskräckliga explosionerna.? Från Florens telegraferades den 19: Från Garibaldis högqvarter, Storo, meddelas för den 19, att till följd ar de sednasie fäktningarne och ockupationen af Comlino och Val di Ledro hade de frivilliga tvungit Fort Ampola att gifva sig på nåd och onåd. Vårt artilleris angrepp var mycket häftigt. Österrikarne försvarade sig hårdnackadt. — Val Ampola för från Idrosjön fram mot Riva. Italienarne besatte Condino. I ett bref trån Florens för den 17 till Journal des Debats heter det: Cialdinis arm tågar rakt på Wien. Den bör i detta ögonblick ha anländt till-Udine. Man kar afstått ifrån att belägra fästningarne; detta skulle endast vålla en onyttig blodsutgjutelse. Konungens arm skall inskränka sig till att observera och hålla dem i schack. Flottan skal! å sin sida observera Venedig, hvilken stad man icke vill onödigtvis underkasta en belägrings fasor. De frivilliga skola förena sig med Cialdinis armå och operera gemensamt med honom. — Som det är afgjordt att hvarken Preussen eller Italien kan sluta en separatfred, kan den italienska armens marsch icke hejdas ganat än genom antagandet af de numera kända fredsvilkoren. Å den italienska sidan fordras, som msn vet, Venctiens och Tyrolens afträdande. ESR