Aftonbladet – 23 juli 1866, sida 3

dera nominelt å 100 pund sterling, pantsatta för skuld, såldes i ett slag på auktion, väckte detta förfarande allmänt uppseende och skandal, säkerligen mindre derföre att de sedermera af fordringsegaren inropades för en rdr stycket, än derföre, att genom detta försäljningsätt all täflan omöjliggjordes, att varan måste till underpris stanna i panthafvarens hand, och att en hvar insåg att om på enahanda sätt i allmänhet förfores med pansatta varor, fordringsegare skulle kunna rikta sig i ett förhållande, som icke stode ijemförlighet med annat, än gäldenärens deraf följande ruin. 1 Om ett enahanda förfarande, men i ännu större skala, gifva de i Nya Dagligt Allehanda för den 20 dennes införda annonser, tillräcklig upplysning. Till försäljning genom auktion uppbjudas nemligen dels en hypotiserad attest å jernvägsskenor i vigt af 1840 tons, som säljes i ett slag och skall betalas inom åtta dagar, och dels sju vågattester å tillhopa 127,331 centner stål och jern, som likaledes säljas i ett slag och skola betalas inom åtta Jagar eller högst en månad. Hvilket värde omförmälda aktier än må hafva egt, var det otillbörligt att genom deras försäljning i en klump utestänga den täflan, som ett afyttrande i mindre partier ovilkorliger skolat framkalla; och klandret häremot kan icke afvärjas med den invändning, att i anseende till Högbobolagets dåliga ställning, försäljningspriset sannolikt icke uppgått till högre än det, för hvilket fordringsegaren stannade; ty icke skulle personer saknats, som vågat att riskera ett eller annat tiotal riksdaler på fem eller tio aktier, hvilket ändå ej blifvit något särdeles belopp, fastän de icke velat utsätta sig för enahanda risk på hela partiet. Med de utbjudna jernpartierna är dock förhållandet ännu värre. Jern är en vara, som omöjligen kan blifva alldeles värdelös; två å tre rdr för centnern kan utan fara och med utsigt till ej ringa vinst erbjudas af den, som aldrig befattat sig med köpenskap. Men hvilken i vårt land är väl beredd att i de bästa penninetider, än mer under nu rådande knappa tillgång, kontant inom åtta dagar eller ens inom en månnd utbetala 88 å 132,000 rdr, hvartill efter nämnda beräkning priset för jernvägsskenorna skulle uppgå eller 257 å381,000 rdr, efter enahanda beräkningsgrund, för det öfriga jernet. Sådant är helt enkelt omöjligt. Det står således helt och hållet i panthafvarens skön att genom den så kal. lade auktionen blifva egare af jernet för vrakpris, en rdr 50 öre, kanske 25 öre centnern. Den ringa köpesumman afräknas naturligtvis på skulden, men återstoden deraf måste gäldenären eller öfriga borgenärer i hans konkursmassa, genom minskad utdelning, vidkännas. Huruvida sådant förfarande är komplett hederligt, derom kunna bland gemene man, som icke ligga i affärer, tankarne ej vara delade. Affärsmännen hysa kanske derom lika tankar, ty det är ju lagligt, kan ej hänföras under strafflagen, och är till följd leraf godt och bra. Men är det så lagligt? Kanske, efter som ågon rättegång i så beskaffad fråga icke fhörts. Men kanske också icke. Nyssnämnda mständighet innefattar icke något bevis. fastän panthafvare eger att efter gäldens örfallotid eller vid inträffad konkurs låta örsälja panten, har dock lagen icke tillåtit ller kan med sund rättstillämpning tillåta, tt försäljningen får ske på sådant sätt, att ippenbarligen skada deraf tillskyndas gällenären eller hans konkursbo. U.vecklanlet af grunderna härför är dock icke här å sin plats; men nog torde det i sådana all, som ofvan afses, löna! mödan och kostaden att erhålla domstols yttrande i fråan, vare sig genom att söka inställelse af e utlysta auktionerna eller genom att göra anthafvarne ansvariga för den orsakade kadan. Det är detta vi velat med denna uppsats åpeka, under erinran att derest de stora ärsmännen få, onäpsta af lagen och den llmänna meningen, fortfara på det sätt, varå ofvananförda fall äro exempel, det ske vidare är rättvist att så högljudt och fta uttala fördömelse öfver procentarne ch pantlånarne i stadens gränder. Kli. ete—