Aftonbladet – 23 juli 1866, sida 2

STOCKHOLM den 23 Juli. I sin vanliga öfversigt öfver den politiska ställningen yttrar sig den berömda franska tidskriften Revue des deux mondes för den 15:de dennes bland annat rörande den ställning Frankrike skulle komma att intaga till det nya Tyskland, som händelserna på krigsskådeplatsen synes komma att skapa, och der Preussen enligt all sannolikhet skulle komma att spela herrskarrolen. Om Österrike?, heter det, till följd af sin utmattning måste gå in på att låta utesluta sig ur tyska förbundet, är det slut med det gamla Tyskland, och Frankrike får då till granne och medtäflare ett preussiskt Tyskland.? 7Det var en tid?, heter det vidare, ?då politiken icke mätte jemnvigten i Europa annat än efter den proportion, som fanns mellan territorierna och de militära resurser som folken kunde åstadkomma. Under en sådan tid skulle Preussen icke kunnat. erhålla den politiska ledningen i Tyskland eller öfverkommandot öfver de tyska härarne utan att Frankrike hade fordrat en motsvarande tillökning. På Preussens hegemoni skulle man svarat med anspråket på Rhengränsen. För vår del ville vi visst vigtssystem. Vi voro bland dem som hoppades att folken skulle gifva hvarandra mera icke hålla på detta gamla och stränga jemn: TA mm so AE om oo MmM verksamma garantier genom att söka sina hjelpkällors förkofran och sin styrkas lagliga tillväxt uti tillämpandet af fria institutioner. Ett Tyskland, som komme till enhet genom friheten och som förbätt:ade sin allmänna styrelse genom att förbli troget sin federativanda samt genom att bilda ett slags Förenta Stater i Europa, skulle icke ingifva oss någon fruktan. De folk, som styra sig sjelfva, känna icke en mot lag och rätt stridande eröfringslusta. Men inför ett Tyskland, som beherrskades af en dynastisk myndighet med Guds nåde, stödd på adliga privilegier och fördomar, af en makt van vid en föga samvetsgrann ärelystnads sträfvanden och tilltag, skulle det vara oss högsta utslaget i så styrda stater skulle komma att atgifvus af den materiella styrtill att Frankrike blefve mycket starkt. Uti sådana situationer inse folken de utmärkta tjenster, som deras tappra soldater på Preussens moderation; vi värdera det preussiska folket och skulle utan ledsnad se dess framgångar, om det genom en inre frihet konsoliderar de eröfringar för hvilka det har vapnen att tacka; men om dess framgångar endast vore en dynastis och ett hofs framgångar, om dess ökade resurser icke blefve annat än ett verktyg för en godtycklig makt, vore man tvungen att iakttaga en vaksam och hotande hållning och att söka motväga Preussens förstoring genom andra medel än moraliska. För att Tysklands nya ställning skall bli alldeles klar och bestämd, fordras endast ett svar från Wien och att man får veta om Österrike underkastar sig eller nekar att gå in på Preussens fordran, att det skall utträda ur det tyska förbundet. Detta svar kan icke lång tid låta vänta på sig, och preussarne tyckas, om så påfordras, ämna söka det i sjelfvaWien. Om den österrikiska regeringen sände ett nekande svar, skulle Frankrikes bemedling naturligtvis komma att upphöra, och ovissheten skulle komma att förlängas ända till dess kriget hade sagt sitt sista ord. Möjligen skulle i händelse att Österrike fortsatte motståndet, ännu några tillfällen erbjuda sig, der Frankrike åter kunde framträda såsom medlare; men vi tro icke på ett förtvifladt motstånd från Wienerhofvets sida: det synes sakna verksamma medel till stridens förlängande. Under ett sådant sakernas tillstånd syaes man ej här fästa någon synnerlig vigt vid Venetiens afträdande, ehuru man å andra sidan icke heller bör anse det vara utan all betydelse. Österrike, som begätt det stora felet att allt för länge fördröja sitt beslut att afstå Venetien, hade dock den förtjensten att fatta detta beslut före slaget vid Königgrätz. Det var tvenne dagar före denna olyckliga drabbning som österrikiske kejsaren beslöt atträda Venetien till kejsar Napoleon. I alla händelser böra italienarne för närvarande vara Ööfvertygade om det olämpliga uti den rörelse de erfara vid underrättelsen om Venetiens afträdande. Frankrike kunde under alla förhållanden icke vara annat än en medlare mellan Österrike och Italien, och Österrike kunde icke gerna välja någon som kunde vara mera välkommen för Italien. Också skall Italien, som i alla händelser är säkert om att få Venetien, alltid komma att hos någon stå i ett slags tacksamhetsskuld för denna tillökning af sitt område. Om det hade antagit Frankrikes anbud, skulle vår regering enligt sin vana uppmanat den venetianska befolkningen att uttala sig genom den allmänna omröstningen, och konungariket Italien skulle då erhållit sin sista provins af venetianerna sjelfva och icke af Frankrike. Den förtrytelse som italienarne vid detta tillfälle kände förefaller oss något barnslig, men vi vilja icke envist hålla på denna vår åsigt. Vi tro icke att de italienska politici skola glömma de tjenster Frankrike gjort dem med en oin tresserad ifver, hvartill man icke har något motstycke i historien, och hvaraf vinu skörda den sällsamma vinst, som heter den preussiska hegemonien i Tyskland.? — Prisutdelningen till de utställare, som omöjligt att bibehålla samma lugn. Dål. kan, skulle vår första tanke vara, att sel kunna göra dem, Vi vilja emellertid trol