Aftonbladet – 21 juli 1866, sida 3

Phebe satte sig bredvid systern, tog en af hennes skrynkliga händer i sina och började sakta smeka den, hvilket var hennes sätt att visa sin tillfredsställelse öfver Sallys ursäkt. cOm jag talar vid MollyX, fortior miss Browning att tänka högt, så nekar hon för det om hon bara är hälften så dålig som de vilja göra henne, och i annat fall sörjer hon sig till döds öfver detta. Nej, det går icke an. Mrs Goodeoough — men hon är en åsna, och om jag också öfvertygade henne, så skulle hon ej kunna öfvertyga någon annan. Nej, mrs Dawes skall säga mig detsamma som hon sagt dig, och jag skall binda mina händer inuti muffen, och lofva mig sjelf att vara lugn. Och då jag hört allt hvad de säga, skall jag lägga saken i doktorns egna händer. Det är hvad jag bör göra. Så, du behöfver ingenting säga emot den saken, ty jag tänker icke höra på dig. Miss Browning gick således till mrs Dawes och började artigt nog göra sina frågor om de rykten man i Hollingford utspridt om Molly Gibson. Mrs Dawes fölli snaran och berättade allt hvad hon visste, sannt och osannt, utan att ana den storm som sammandrog sig öfver hennes hufvud och som bröt ut så fort hon slutat tala. Hon hade ej heller den genom lång vana paterligg vördnaden för miss Browning, som skulle afbållit hvarje annan af Hollingforddamerna frän att rättfärdiga sig der denna stränga domarinna fann något att klandra utan sökte bevisa sina ord genom att berätta ännu flera sqvallerbistorier som hon sade sig icke tro, men som många andra trodde, så att miss Browning blef tystad och kände sig ojupt olycklig långt innan mrs Dawes slutat sin rättfärdiggörelse: