Aftonbladet – 21 juli 1866, sida 3

mina fötter. Den scen man här har framför och omkring sig framkallar lifligt Rousseaus minne; han har svärmat uti och skildrat dessa trakter, gjort dem till lokaliteten för sina sinnligt känslofulla och sentimentala romantiska målningar. Vevay är scenen för hans Nouvelle Heloise; der borta vid les Crötes fiones le bosquet de Julie. Jeg vek in på den lilla kyrkogården, hvars or stodo öppna; grön, fridfull, ett Pere Lachaise i miniatyr, ty här ligga vid sidan af hvarandra medlemmar af alla nationer, engelsmän, ryssar, tyskar, fransmän, som kommit hit för att söka helsan eller lindring lidandet och funnit den stilla döden, porten till ett annat land, en annan verld. Vackra inskrifter stodo att läsa på marmorvårdarne, som barn och slägtingar låtit här resa åt de bortgångne kära. Meströrde mig en liten simpel vård af svartmåladt trä, gjord i form af ett skåp, inuti hvilket man bakom gles läste orden: ?Jag glömmer dig aldrig !? De kommo troligen från en moder som mistat sitt barn; den lilla grafvården skulle nog bestå så länge modren lefde, och sedan var det ju detsamma om den nedbröts eller förvittrades. Längst borta i ett hörn af kyrkogården reser sig den bekante, frisinnade och stränge schweitzerteologen Vinets grafvård i mörk sten, temligen tung och anspråksfull. Jag påminte mig 1 fligt, då jag stod framför den, vår kära Fredrika Bremer, som också i Schweiz sökte klarhet och bestämdhet i sina religiösa åskådningar. Jag erinrade mig huru vi en dag talade om den eviga fördömelsen, hvilken hon tycktes vilja anse såsom möjlig, eme dan då mennisken har sin fria vilja och fritt val, hon också så kunde förhärda sig och älska sig i det onda att hon för evigt vände sig bort från Gud, hvilket blir evig fördömelse. Jag invände att då Gud skaat hela verlden, måste substansen i det hele, således ock hos menniskosjälen, vara oförstörbart god, att fångenskapen i det onda är blott subjektiv inskränkning i den fria viljan, som alltid mäste ha det goda till sin absoluta grund och lifssfer, samt att då själen har en hel evighet på sig att lära känna och älska Gud, också en gång ovilkorligt det ögonblicket mäste komma då hon gör det, emedan annars Gud vore vanmäktig i sin egen skapelse. Då jag en gång sednare träffade Fredrika Bremer, sade hon, att då utan tvifvel fortfarande och i evighet själar uppkomma och till en tid underkastas villfarelser och moraliskt ondt, sålunda äfven en fördömelse existerar i universum, om också blott såsom en genomgångspunkt för , hvar och en af själarne. Ett fiffigt sätt att rädda begreppet om den eviga fördömelsen; fruntimmers-advokatyr äfven hos den snillrika qvinnan. Från Clarens kyrkogård styrde jag förbi Montreux, ytterst pittoreskt beläget, fastklungadt vid bergets gröna vägg, som här skjuter fram i väldiga, runda kanter, med ;ranarne längst upp vid toppen endast som må taggiga piggar, kraftigt mörkbrunröda, fall de ligga i skuggsidan. Täcka echweizerhus framglänsa mellan löfmassorna högt upp sluttningarne. Jag hade så gerna velat slifva upp dit, men solen brände redan tryckande. När men hunnit förbi Montreux ser man Chillon, en temligen låg, oredig massa murar, med grådaskiga, simpla torn, det högsta i midten. Det ligger i vattnet; i vallgrafven växa sköna förgät mig ej, och murarne beklädas af rik murgrön. Det har ingenting imponerande, ingenting stort eller präktigt och man måste, då man ser det,l. förvånas öfver de enkla, naiva tider, då de savoyiska furstarne trodde sig kunna från . letta simpla och plumpa näste beherrska len herrliga Gendversjöns rika och sköna stränder. Det gick också blott till en tid. Slottet Chillon hur sin märkvärdighet endast uf sitt läge i den undersköna trakten och af len pr etiska tradition, Byrons vilda poem l. Fången på Chillon? gifvit åt detsamma. Men dessa båda saker äro också nog. 9Selan jag passerat vindbryggan och vakthaf-: vande gensdarmen ringt på hos slottsintenlenten, fick jag en okunnig piga till ciceron, som genast förde mig ned i de mörka fänselsehvalfven, till er del uthuggna i klip: van och i hvilka man endast hör sjöns bruande nedanför och der dagern silar sig in nellan smala, glesa springor i den tjocka, höga muren. Det var i det inre hvalfvet, jyilande på midten öfver sju smala pelare, som åt ömse sidor uppåt utgrena sig i korshvalf, som Bonnivard, priorn från Gengve, vilken gifvit uppslaget till Byrons dikt, satt fången, fastkedjad vid en af pelarne. Bonivard blef befriad, då bernarne och genevarne i förening bemäktigade sig slottet 1536, och lefde sedan flera år älskad och ärad i sin fädernestad, der han lade rund till dess offentliga bibliotek. Byron, : som var misantrop, och älskade skuggsidorna i litvet, har målat endast den arme fångens gradvisa lefvande begrafning, så i kroppsligt som moraliskt hänseende, och hans färger äro klassiska, oaktadt all sin förförliga naturalism. Men han hade intet ga för den af sina landsmän befriade parioten, som, återskänpkt åt lifvet och solen, fonn i sin fädernestad en ny, kraftig religiös rihet. Calvin hade under tiden börjat prelika i Geneve sin reformerta lära. Hvilket motiv är ocksä icke detta för en skald! Vidare visade pigan stället der de savoyiska orefvarne läto hänga sina fångar, ett högt, mörkt hål, från hvilket den liflösa krop pen, genom en öppning i muren vräktes ned i sjön. Invid domaresalen fanns tortyrrummet och icke långt derifrån oublietlen, der den arme fången narrades att gå utför en mörk, emal stentrappa, som med ens tog slut, hvarvid han störtade åttatio fot djupt ned i sjön. Här funnos alltså förenade alla de rysligheter, som råhet och akslughet i dessa mörka tider kunde åstadkomma. Dessutom visade ran några fordna praktrum, med plumpa boisserade tak. I len s. k. riddarsalen, med väldig kamin och till hälften utplånade vapenmålningar längs väggarne, äro upphängda sweiziska janorna från franska revolutionstiden i sluet af förra seklet. Föröfrigt begagnas slotet numera till vapendepöt at kantonen Vand. salarne stå präktiga kanoner och i midtersta tornet finnes ett krutupplag. Efter att lyckligt ha passerat Cerberus på virdsbryggan, som hade vyer, beskrifningar, Byrons poem, både på engelska och franska, ill salu, begafjag mig till jernvägsstationen och flög tillbaka till Vevay i sällskap med nägra engelsmän och en engelska. I dag reser jag vidare för att, alltefter vädret, se Chamoussy och Mont Blanc, och sedan fortsätta vägen till Italien. —t—.